Per Augusts berättelse

Den 17 februari 1828 föds Per August Westerstöm som nummer tre av sju barn till Petter Westerström och Stina Lisa Johansdotter i Stora Basthult, Misterhults socken. Pappa Petter står med tiden som ägare till mer än en gård, vilket gör dem till en relativt välbeställd bondfamilj. När Per August är tre år gammal får han en lillebror, den 5 januari 1831, som får namnet Johan Erik. Det är de här två som ska blir huvudpersonerna i dramat som nu följer.

Vi förflyttar oss 20 år framåt i tiden till år 1852. Familjen bor nu i Gransjömåla, ungefär 4 km från barndomshemmet. Per August och Johan Erik, 24 och 21 år gamla, jobbar som drängar hemma på gården. Johan Erik ska gifta sig. Han har träffat en flicka från Plittorp som heter Cajsa Greta Carlsdotter och under den gångna sommaren har paret fått en liten son. Från Johan Eriks familj är det Per August som står som fadder till barnet. Den 14 februari 1852 hålls bröllopet och man kan tänka sig att det är fest på gården! Men bara lite mer än en månad senare händer det som för alltid ska förändra livet för de båda bröderna.

Klicka på länken för att istället se persongalleriet i text.

Auktionen i Ölvedal

Det är fredag, den 19 mars 1852. Per August och Johan Erik har varit på auktion i Ölvedal och humöret är på topp. Per August berättar att han innan de åkte hem hade tagit en fem eller sex supar brännvin, men han kände sig inte alls full, bara lite lagom uppsluppen. En jämngammal dräng från Ölvedal vid namn Sven Persson Ny, skjutsade hem dem vid tretiden på eftermiddagen. De åkte de 7,5 kilometerna från Ölvedal till Jämserum och var framme ungefär kvart i fyra. Först stannade de till en stund hos Nils Larsson, som med sin unga familj arrenderade en gård i Jämserum. Johan Erik stannade ungefär en kvart och gick sen vidare till sin kusin Johan Carlsson och hans fru Stina Cajsa Eriksdotter som drev Jämserum gästgivaregård. 

På Jämserum gästgiveri

Kort efter att Johan Erik har klivit in i gästgivarstugan kommer även två andra män, som inte är från orten, dit. De heter Hans Magnus Dahlstrand och Carl Johan Wimmerstedt. Vad som egentligen hände råder det lite delade meningar om, men vi låter Johan Erik berätta först: Enligt honom börjar det med att Hans Dahlstrand råkar trampa honom på foten. Johan Erik blir då arg och knuffar då till honom och säger åt honom att "han kunde gå förbi utan att trampa folk!". Dahlstrand ber om ursäkt och Johan Erik svarar att "trampningen ingenting betydde". Och så var det inte mer med det. Men riktigt så enkelt var det inte enligt andra vittnesmål.

Några minuter efter Johan Erik kom också Per August och Sven Persson Ny till gästgivaregården. Per August berättar att hans bror då var i "ordväxling" med de två männen och Ny säger att de höll på att knuffa varandra. Vidare berättar Ny att han "på begäran av kvinnorna i huset, vilka fruktade för slagsmål, fattat uti Johan Erik Westerström samt tillsagt Wimmerstedt och Dahlstrand att avlägsna sig, vilket de ock gjort, varefter Ny och Per August Westerström gått ut i förstugan där de sammanträffat med Wimmerstedt och Dahlstrand, som bägge framtagit penningar och velat köpa brännvin, vilket dock av vittnet avslogs, varefter de på vittnets begäran avlägsnat sig nedåt landsvägen, men Ny och Per August Westerström ingått och tillsammans med den senares bror förtärt ett halvt kvarter rom" (ca 16 cl). Med "kvinnorna i huset" menas troligen gästgivarens hustru Stina Cajsa Eriksdotter och pigan Sara Stina Carlsdotter som båda kunde vittna om att Johan Erik hade gett Wimmerstedt en örfil.

I stugan satt också den före detta gästgivaren Carl Persson, Johan Carlssons pappa, som nu var 64 år och bodde kvar hos sonen på undantag. Han hade varit gift med bröderna Westerströms moster, Sara Margareta Johansdotter, men var nu änkling. Carl Persson berättar att han och Johan Erik hade samtalat när Wimmerstedt och Dahlstrand kom in. Enligt honom knuffade Johan Erik till Dahlstrand när han gått fram för att ta Carl Persson i hand. Johan Erik anklagade också Wimmerstedt för att ha stulit en klocksnodd från honom förra året. Här antyds att det inte var första gången de hade med varandra att göra, så kanske fanns det fler orsaker till det som senare hände än historien förtäljer. Carl Persson ansågs av rätten vara jävig på grund av släktskapet med bröderna Westerström och därför är hans vittnesmål struket från protokollet, även om det inte är direkt fördelaktigt för Johan Erik.

Det fanns ytterligare en person som kunde vittna om vad som hade hänt vid gästgivaregården och det var Hans Dahlstrands yngre syster, Helena Ulrika Dahlstrand. Hon berättar att hon kommit till Jämserum tillsammans med sin mamma, två yngre systrar, storebror Hans och Carl Johan Wimmerstedt. Männen hade gått upp till gården för att köpa brännvin och kvinnorna hade stannat ute vid vägen. De fick sitt brännvin och hade sedan satt sig där vid vägrenen för att dricka det i lugn och ro. Ut kom då från gården "Per August och Johan Erik Westerström samt, efter vad Helena Ulrika velat minnas, en tredje person, vilka ropat till dem att maka sig utav, i annat fall skulle de få hjälp därtill". För att undvika bråk reste sig Hans Dahlstrand och Wimmerstedt och gick upp till dem för att visa sina pass.

Efter en liten stund gick Helena Ulrika och hennes mamma efter dem. Vid gästgivaregårdens farstu såg de då Hans och Wimmerstedt stå tillsammans med bröderna Westerström och gamle Carl Persson och hörde att de bad om att få köpa mer brännvin. Helena Ulrika hörde någon av bröderna Westerström svara att "han och hans följeslagare frågade varken efter pass eller penningar utan ville se deras hjärteblod"! Carl Persson sa däremot bestämt ifrån "att ingen fick röra dem vid gästgivaregården".

Familjen Dahlstrand

För att förstå den här händelsen bättre behöver vi veta lite mer om familjen Dahlstrand och Carl Johan Wimmerstedt. De var, som redan nämnts, inte från orten. För lokalbefolkningen är de så kallade zigenare eller tattare. Att de kallades zigenare innebar troligen inte att de var romer. En artikel på Riksarkivet förklarar att det var först på 1900-talet som man började skilja på invandrade romer, som då fick heta zigenare, och "tattare" som vi idag kallar för "resande". Artikeln förklarar vidare: "Vissa forskare menar att resandefolket härstammar från människor som av olika anledningar förskjutits från bondesamhället och därför tvingats ge sig ut på vägarna och försörja sig bäst de kunnat. Resandefolket var ofta förknippade med vissa yrken. ... På 1800-talet ser man ofta resande som är valackare (hästkastrerare) och lumpsamlare. I Sverige var det länge ett brott att inte ha ordnad försörjning eller fast adress - man kunde då arresteras som lösdrivare. Alla var tvungna att ha pass eller prästbetyg att visa upp om de lämnade sin hemförsamling."

Det rör sig alltså om människor i samhällets utkant, utan skyddsnät, illa ansedda och med väldigt små möjligheter att förändra sin situation. De var vana att kontrolleras och passen var en mycket viktig handling för dem. Minoritet.se förklarar att "varje resa måste ha ett tydligt syfte och i början av 1800-talet kom flera inskränkningar i rörelsefriheten. Respassen kunde ha bestämmelser om vilka resvägar innehavaren fick ta och lagstiftningen reglerade att man maximalt fick vara sex personer i sällskap vid resor." Klicka här om du vill se exempel på hur ett inrikespass såg ut. 

Familjen Dahlstrand Wimmerstedt var mycket riktigt sex personer i sitt sällskap. På Rötters Anbytarforum hade jag turen att hitta redan sammanställd släktforskning om dem. Det bekräftar att de tillhör en resandesläkt som försörjer sig som valackare eller lumpsamlare men även åker in och ut ur fängelse för stöld och lösdriveri. Någon klättring uppåt på samhällsstegen är det inte tal om.

Mamman i familjen, som i rättsfallet benämns som "Änkan Dahlstrand", hette Helena Ulrika Rolin och föddes i Döderhults socken. År 1852 är hon 46 år gammal och hade varit änka i 10 år. Hennes son Hans Magnus Dahlstrand är 20 år och redan dömd två gånger för stöld. 

Dottern Helena Ulrika ska enligt Anbytarforum ha fötts år 1834 i Östra Eds socken och är alltså omkring 18 år, men det går tyvärr inte att bekräfta. Carl Johan Wimmerstedt är hennes partner och de hade barn tillsammans. Han är 25 år gammal och omnämns som "kronoarbetskarl", vilket tyvärr inte är någon hederstitel. Enligt Arkiv Digital upprättades kronoarbetskåren 1842 för att lösa platsbristen i fängelserna. Det handlade om tvångsarbete helt enkelt. Ett exempel är kronoarbetsstationen vid Tjurkö stenhuggeri, som du kan läsa mer om här. 

De sista två i sällskapet är Helena Ulrikas yngre systrar, Lovisa Sofia och Anna Sofia, som bara är 12 respektive 9 år.

Vid Saxgrinden

Det blev inget mer bråk vid gästgivaregården. Familjen Dahlstrand går vidare till Bostrop, som idag heter Botestorp och ligger lite norr om Jämserum, kanske för att få logi för natten eller erbjuda sina tjänster. Vid halv sex-tiden ska Sven Persson Ny åka tillbaka till Ölvedal och bröderna Westerström ber om att få åka med till Nygård. Johan Erik planerar att gå därifrån hem till sin hustru i Plittorp och Per August säger att det finns en bra genväg mellan Bostrop och Gransjömåla som han kan ta hem till sig. Så de tre männen hoppar på kärran och är ca kvart i sex framme vid en plats som kallas för Saxgrinden. Jag vet inte exakt var den låg, men av vittnesmålen har jag gjort mig en egen bild över var det hela borde ha utspelat sig. På den här kartan har jag ritat in min teori (klicka för att förstora bilden):

Lantmäteriets historiska kartarkiv har jättefina sökbara kartor som är fria att använda så länge de är äldre än 70 år. Här har jag använt mig av två kartor. Den över Bostorp och Nygård är från 1791, det vill säga 60 år innan händelserna vi pratar om, men väldigt tydligt ritad, och den över Jämserum är från 1844. Gästgivargården var svår att placera men så hittade jag en karta från 1689 , där Jämserums gästgivargård är fint utmärkt vid sjön Jämsen. Visserligen är kartan ritad mer än 160 år innan 1852, men jag gissar på gästgiveriet fick ligga kvar på samma plats. Ta gärna en titt på den kartan här.  

När ekipaget befinner sig mitt för Saxgrinden anländer oturligt nog Hans Dahlstrand och Carl Johan Wimmerstedt precis samtidigt som dem, efter sin tur upp till Bostorp. Per August rycker tömmarna från Ny, stannar kärran och kastar sig av med Johan Erik tätt efter. Per August berättar att han så fort han såg Dahlstrand och Wimmerstedt tänkte att de "gick där för att passa på tillfälle till slagsmål". Han klev av vagnen för att ställa dem till svars och menar att de direkt sprungit på honom och "slagit honom med piskor, i vilkas skaft bly var instöpt". Han hade då brutit av en stör för att försvara sig men den hade tagits ifrån honom. Wimmerstedt och Dahlstrand ska sedan ha "tilldelat honom flera knivstygn, även som den senares moder och syster vilka Westerström förut inte hade märkt, instuckit fingrarna under hans ögon så att blod utkom samt med knivar sårade honom i bröstet". När Johan Erik hade försökt hjälpa Per August hade han "fått två knivhugg i huvudet och därefter skyndat bort".

Om det verkligen var så här illa och oprovocerat är svårt att säga. Johan Erik är väldigt avvaktande i sitt vittnesmål och berättar inte mycket. Han menar att han knappt varit delaktig alls. Helena Ulrika bekräftar att de alla fyra hade träffat på bröderna vid Saxgrinden. Enligt hennes upplevelse slog de vilt mot alla med varsin stör från gärdesgården. Wimmerstedt och Dahlstrand ska ha avväpnat dem utan att skada dem. Men Ny stöder Per August berättelse. Han har sett att Wimmerstedt haft en kniv i ena handen och "en liten käpp" i den andra och säger att Dahlstrands delat upp sig "så att en karl och en kvinna anfallit var av bröderna Westerström".

Ny tycker inte att det här ser bra ut och bestämmer sig för att köra förbi slagsmålet för att hämta hjälp. När han gör det bryts gruppen upp. Familjen Dahlstrand förstår att förstärkning är på väg och börjar springa tillbaka upp mot Bostorp. Bröderna Westerström börjar sig så gott de kan med sina skador gå efter Ny på landsvägen mot Nygård.

Hjälp kommer 

Ny åker fram till Nygård som ligger en knapp kilometer därifrån. På vägen får han syn på arbetskarlen Sven Fabian Olsson, ropar honom till sig, berättar att bröderna Westerström blivit överfallna och uppmanar honom att skynda dit. Väl inne på gårdsplanen träffar han på hemmansägaren Johan Henrik Larsson, ett par av hans drängar, arrendatorn Carl Carlsson i Plittorp (Johan Erik Westerströms svåger) och rusthållaren Per Wilhelm Nilsson i Plåttorp som stannat till på väg hem från auktionen. Ny skriker till dem att "bröderna Westerström blivit överfallna av zigenare som höll på att skära sönder dem" och det blir genast fart på gården.

Johan Henrik Larsson tar ledningen och springer tillsammans med fyra av männen mot Saxgrinden. På vägen möter de Per August och Johan Erik och ser att de verkligen har blivit illa åtgångna i slagsmålet. När bröderna har bekräftat Nys berättelse tar Johan Henrik Larsson och de andra upp jakten. Vid Saxgrinden syntes spår av blod i en snödriva och två eller tre blodiga störstumpar låg i närheten. Någon drar slutsatsen: "Här hava de varit", och männen skyndar vidare mot Bostorp. Drängen Sven August Lohman i Bostorp har sett en grupp människor springa förbi gården och vidare ner på en närbelägen äng. Han pekar ut riktningen åt männen och efter att han raskt har informerat de andra Bostorpdrängarna; Nils Petter Nilsson, Johan Bajard och Wilhelm Bajard, skyndar de också ner till ängen.

Ny och Per Wilhelm Nilsson i Plåttorp kommer iväg lite efter de andra. Lite bortanför Saxgrinden träffar de drängen Nils Lohman i Snarås som kommer åkande på landsvägen på väg hem ifrån Jämserum. De frågar om han har sett var de andra tog vägen och Nils Lohman berättar att han har sett "en mängd folk" som "under rop" sprungit upp mot Bostorp. När han får veta vad som hänt lämnar han sin kärra och slår följe med dem.

Efter att ha pratat med Johan Henrik Larsson vänder Per August och Johan Erik Westerström om från vägen mot Nygård och sätter också kurs mot Bostorp. Men det är så "utmattade av blodförlust" att de inte kan hålla samma tempo som de andra utan kommer långsammare fram till ängen nedanför Bostorp. Klockan är nu omkring sex och solen håller på att gå ner. Vid det här laget, berättar Per August, tänkte de att zigenarna hade kommit undan och försökte bara ta sig hem. 

På ängen 

Hans Magnus Dahlstrand, Carl Johan Wimmerstedt, Helena Ulrika Dahlstrand och änkan Dahlstrand springer förbi Bostorp, "ofta seende sig tillbaka", och ner på ängarna bakom gården. Drängen Wilhelm Bajard i Bostorp, berättar att han hört någon av männen yttra "De slår ihjäl oss!".

Hans Magnus och Carl Johan springer med långa kliv, tar sig över den ena gärdesgården efter den andra och vadar till sist över en å. De är i säkerhet. Men kvinnorna springer inte lika fort utan lämnas åt sitt öde. Helena Ulrika har tagit sig över två gärdesgårdar, och hennes mamma, änkan Dahlstrand, har precis hunnit fram till den andra när förföljarna kommer i kapp dem.

12 personer har vittnat om vad som hände på ängen den här fredagskvällen i mars. Allas upplevelser är naturligtvis olika, en del uppgifter är motstridiga och vittnesmålen är fragmentariska. Från Hovrättens sida är det mest intressanta vem som utdelade de dödande slagen och därmed bör dömas för dråp, och inte att fastställa en kronologisk och korrekt bild av händelseförloppet. Men efter att ha läst vittnesmålen många gånger om, tror jag att det var ungefär så här det gick till:

Johan Henrik Larsson ropar till de båda kvinnorna att stanna, men han ser att de försöker fly och plockar upp en stav på ängen. Han hoppar upp på gärdesgården och slår till Helena Ulrika två gånger över huvud och rygg. Hon stannar upp och återvänder till sin mor. Änkan Dahlstrand ber männen att lämna dem ifred. De har ingenting med varandra att göra, säger hon, och försäkrar att de aldrig har använt knivar för att skada någon. Johan Henrik Larsson svarar barskt "Har du ej tjuvkona? Det ska ni se tattarepack!". Han tar staven i bägge händerna och slår till. Det första slaget dämpas av påsen med saker som änkan bär på ryggen. Det andra träffar bakhuvudet, så hårt att staven går av.

De två kvinnorna får ytterligare en chans att ge sig iväg och försöker den här gången ta sig tillbaka till Bostorp. De har nått toppen på en kulle i ängen när de hör någon ropa: "Behåll dem till dess vi komma!" Kvinnorna stannar villrådiga upp. Det är Per August och Johan Erik Westerström som mycket blodiga och arga träder in på scenen, och de spiller ingen tid.

Per August ger sig på dem med bara knytnävarna och Johan Erik hittar en rutten björkpåk. I bakgrunden hörs Johan Henriks rop "Hon tål ännu mer!". Kvinnorna faller snart omkull på marken och Johan Eriks påk splittras sönder, men han fortsätter att slå med den lilla stump som är kvar och tar nu till skornas klackar för att sparka Helena Ulrika i huvudet. Även Per August tar till nya metoder. Han drar upp en liten fällkniv och börjar hugga de hjälplösa kvinnorna varhelst han kommer åt.

Nu griper Nils Lohman från Snarås in. Han lyckas avlägsna Per August från sina offer en liten stund, men Per August är rasande och skriker åt honom "Tror du icke jag har kniv?". Kvinnorna har under tiden hunnit resa sig upp och dela på sig så att Per August tvingas välja offer. Han riktar in sig på änkan Dahlstrand. Han hugger henne i ryggen så att hon faller igen och fortsätter med flera hugg i huvudet och övre delen av kroppen. Han sparkar också upp stenar "av omkring en knytnäves storlek" som han kastar på henne när hon försöker resa sig.

Ett par gånger gör han även utfall mot Helena Ulrika men nu tycker även Johan Erik att det kan vara nog och går emellan honom och flickan. Per August riktar då återigen all sin energi mot änkan Dahlstrand. Nu arbetar han ensam. De andra har backat ifrån uppträdet och ropar till Per August att också sluta, han tar ju snart livet av änkan. Per August svarar trotsigt att "det vore detta han ville" och sedan fick man gärna hugga halsen av honom! Sven Persson Ny i Ölvedal hör ropen nerifrån ängen: "Slå ej ihjäl mig, skona livet!", "Än tåla de!", "Gå därifrån, Pelle!".

Helena Ulrika, som nu bara kan stå bredvid och se på, går efter männen bönfaller dem om att hjälpa modern. Hon måste ha varit en sorglig syn, "blodig och med ena handen genomstucken", som ett vittne beskriver henne, men hon möter inget medlidande. Ett kallt "Gå åt helvete!" blir svaret. Johan Erik tar henne bryskt i armen och säger åt henne att ge sig i väg, vilket hon också gör. Helena Ulrika ger sig iväg och syns inte till mer förrän nästa dag. 

På vedbacken 

Till slut tror man att änkan är död och hon lämnas där hon ligger. Männen vandrar upp till Bostorps vedbacke och pratar om händelsen. Per August Westerström som är mycket blodig visar upp sin lilla fällkniv, vars fjäder nu har gått sönder så att knivbladet lutar bakåt, och säger de ord som jag tycker starkast fångar temat för den här berättelsen: "Denne må du tro har varit nyttjad idag." Han uttrycker också att "det varit en välsignad sak att han fått släcka sin harm på dem, ty annars hade han aldrig blivit människa igen". Brodern Johan Erik instämmer.

Rusthållaren Per Wilhelm Nilsson i Plåttorp går tillbaka ner på ängen för att se efter änkan som han tror är död. Men han träffar henne livs levande, gående med sin påse på ryggen. Förvånad säger till henne att komma med, men när de behöver ta sig över en gärdesgård orkar hon inte mer utan blir stående lutad med ansiktet mot den, fullständigt utmattad. I den stunden får Per August syn på henne uppifrån vedbacken och vreden blixtrar till i honom igen. De andra gör sitt bästa för att lugna och uppmanar honom att stanna kvar där han är, men det är lönlöst. Han plockar genast upp en björkpåk och sätter fart ner för backen, skrikandes: "Lever du än tjuvkärring?" Per Wilhelm Nilsson försöker hindra honom från att nå fram till änkan men Per August låter sig inte hindras. Med sina sista krafter pucklar han på änkan Dahlstrand för allt vad han är värd. De första slagen träffar huvudet men "då man ropade åt honom att icke slå där", lyssnar han och fortsätter istället på ryggen. Änkan Dahlstrand sjunker mer och mer ned mot marken och snart tystnar hennes klagorop.

På väg tillbaka upp för backen igen faller Per August avsvimmad till marken och vännen Sven Persson Ny ser tillsammans med de andra till att bära in honom i Bostorps drängstuga där han så småningom återfår medvetandet. Lite senare bär de även dit änkan Dahlstrand som fortfarande visar livstecken. 

Tiden efter

När Helena Ulrika återvänder till Bostorp på lördagen finner hon sin mamma svårt skadad, men vid liv. Bonden i Bostorp har skickat efter en kvinna från närliggande Eriksmåla för att sköta om henne och Helena Ulrika hjälper till. Änkan Dahlstrand verkar först bli bättre och hade till och med gått uppe, men på torsdagen den 25 mars avlider hon i sviterna av misshandeln.

Provincialläkaren, Doktor Theodor Vilhelm Darin, är på plats den 21 mars och besiktigar både änkans och Helena Ulrikas skador. Han konstaterar att Helena Ulrika har 14 sår av vilka 13 orsakats av knivhugg. Doktor Darin är också den som utför obduktionen efter änkan Dahlstrands död. Hon har 11 synliga sår, brutna revben och många inre blödningar. Rapporten skickas till Kungliga Sundhetskollegiet som i sin tur fastställer dödsorsaken. De menar att även om huvudskadorna säkert har gjort sitt till, så kan man med visshet anta att det är de slag som träffat bröstkorgen och orsakat revbensbrotten som lett till hennes död.

Doktor Darin skriver också att "misstanke yppats" om att "hennes död skulle förorsakats av gift". Samma dag som hon dog hade hon nämligen förtärt två supar brännvin. Vem som framförde den här misstanken görs inte känt, kanske var det dotterns känslor av förtvivlan som kom fram. Man gjorde hur som helst en särskild kemisk undersökning av magens innehåll, men inget gift hittades. Däremot ansåg man att förtärandet av brännvin möjligen kunnat försvaga hennes tillstånd och därigenom bidragit till att påskynda hennes död.

Arrest

Dagen efter änkans död, fredagen den 26 mars, precis en vecka efter misshandeln, arresteras Per August och Johan Erik Westerström av Kronolänsman Högström. De förs till Kriminalvårdsanstalten i Kalmar. Det nuvarande fängelset i Kalmar stod färdigt samma år, 1852, men de första fångarna flyttade enligt uppgift inte in förrän i november, så kanske var det istället på Kalmar slott, som användes som fängelse innan det nya byggdes, de fick sitta.

I Kriminalvårdsanstaltens arkiv återfinns prydliga anteckningar om bröderna Westerström. Vi får till exempel veta att Per August var blond, hade blå ögon och var 5 fot 8 tum lång, vilket motsvarar ungefär 173 centimeter. Hans garderob utgjordes av en blå rock, tröja och väst, halsduk, två par rutiga tygbyxor, stövlar, strumpor, undertröja och en blå mössa. Man kan lätt tänka sig att han klädde bra i blått och att hans mor nog brukade se till att han var väl klädd. Passande klädd för en bondpojke, men mot fängelsets mörka väggar blev det nog en grym kontrast. 

Rättegång

Under det kommande året hålls rättegången, först i Tunaläns häradsrätt, som efter vad jag har förstått hade tingsplats i Ishult vid den tiden, och sedan i Göta hovrätt i Jönköping. Häradsrätten beslutar att eftersom obduktionen visar att det var skadorna kring bröstkorgen som orsakat änkan Dahlstrands död, frikänns Johan Henrik Larsson från ansvar för dråp. Han döms däremot till böter. 24 skilling för ett slag på flickan Helena Ulrika och "full mansbot" på 100 riksdaler för att han bidrog till änkan Dahlstrands död. 

På myntkabinettet.se kan man räkna ut hur mycket pengar 100 riksdaler och 24 skilling motsvarar i dagens penningvärde. Där står att "24 skilling banco år 1852 motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 2093 SEK år 2020 mätt med löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare (löntagare fr o m 2005)." och "100 riksdaler banco år 1852 motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 418677 SEK år 2020 mätt med löneindex för manlig industriarbetare/hantlangare (löntagare fr o m 2005)." 

Minst en årslön alltså. Om Johan Henrik Larsson inte kunde betala detta skulle han "straffas med tjugoåtta dagar fängelse vid vatten och bröd samt att därefter på en söndag i Misterhults församlings kyrka undergå uppenbar kyrkoplikt". Till skillnad från enskild kyrkoplikt som enbart skedde inför prästen, innebar uppenbar kyrkoplikt att man bekände och visade sin ånger inför hela församlingen.

Angående Per August och Johan Erik Westerström meddelar häradsrätten att man inte kan fastställa vem av dem som tilldelat änkan Dahlstrand det eller de slag som orsakat hennes död. Därför döms de båda till att "mista livet genom halshuggning". Så långt deras efterlämnade tillgångar räcker ska de användas som ersättning till provincialläkaren och de personer som vittnat i målet.

Vad rörde sig i deras huvuden efter det beskedet? Det var definitivt inte så här de hade tänkt sluta sina dagar. Tänkte de på allt de hade att förlora? Tänkte de att allting egentligen berodde på ett enda stort, dumt misstag? Som tur är får de en chans till när domen tas upp i Göta Hovrätt.

I rättssalen möter vi inte de två hetlevrade män som befunnit sig på ängen. Johan Erik verkar mest av allt rädd. Han är tystlåten och försöker förminska sin egen roll. Enligt honom själv är det enda han har gjort att knuffa undan Helena Ulrika för att skydda henne och på alla sätt försökt hindra broderns våld, men efter att ha hört vittnesmålen emot honom går han med på att han har gett änkan Dahlstrand ett slag och Helena Ulrika två och att han på gästgivaregården gav Wimmerstedt en örfil. Om han har varit delaktig mer än så kan han omöjligen säga, eftersom han "blivit till den grad uppretad att han nära nog för tillfället ej var mäktig sina sinnens fulla bruk".

Per August är mer trovärdig i sin återgivning av händelserna. Han erkänner att han helt tappade kontrollen och bara tänkte på hämnd när tillfälle gavs. Vid förhöret i Hovrätten erkänner han också alkoholens roll i det hela. Han bekänner allt han har gjort "under visad ånger över sitt brott och med bedyrande att det samma av honom förövats i hetta, vilken huvudsakligast haft sin grund i omåttligt förtärande av starka drycker."

Hovrätten börjar sitt domslut med att förklara drängarna Sven Nilsson och Nils Johan Olsson i Nygård, gästgivarna Johan Carlsson och Carl Persson i Jämserum och arrendatorn Carl Carlsson i Plittorp som jävga att vittna i någon del av målet, vilket är en skärpning av Häradsrättens bedömning, där Johan Henrik Larssons drängar bara ansågs vara jäviga i de delar av målet som rörde deras husbonde. Dessa fem personer ströks alltså från vittneslistan och bedömningen görs utifrån övriga vittnesmål.

Hovrätten bedömer att "Johan Henrik Larsson, så vitt vittnesmålen utreda, icke slagit änkan Dahlstrand på ett sådant sätt att den dödande åkomman därav kunnat härledas, samt intetdera av alla de i målet hörda vittnen bestämt kunnat intyga, att de av Johan Erik Westerström å henne utdelade slag träffat bröstet eller revbenen och så medelst den anmärkta skadan föranlett, varemot Per August Westerström är förvunnen att på det sätt hava våldfört dessa kroppsdelar, att han mot bröstet kastat stenar av betydlig storlek och jämväl i övrigt å henne utövat ett grymt våld som, i anseende till så väl slagens antal som misshandlingens beskaffenhet i övrigt varit ojämförligt svårare än det som av de bägge andra tilltalade förövats, i följd varav och med full visshet kan antagas att Per August Westerström egentligen den dödande skadan förorsakat."

Till slut faller skulden på Per August Westerström. Han döms till att "mista livet genom halshuggning". Men brodern Johan Erik frias från anklagelser om dråp. För sin inblandning får han precis som Johan Henrik Larsson böta 1 riksdaler och 24 skilling för de slag han har utdelat, samt en hel mansbot på 100 riksdaler. Han ska också en söndag undergå uppenbar kyrkoplikt i Misterhults församlings kyrka, samma kyrka som står där idag. Om han inte kan betala ska han "straffas med tjugoåtta dagars fängelse vid vatten och bröd på Länshäktet i Kalmar." Vatten och bröd kanske låter som ett bra alternativ i våra öron, men 28 dagar var det längsta straffet en man kunde få, och följden kunde mycket väl bli döden. För det första var risken att bli sjuk av smutsen i fängelset överhängande. För det andra fick man på den torftiga födan snart saltbrist, och det var inte tal om att avbryta straffet under några omständigheter. (Läs mer på om vatten och bröd-straffet här.)

Om Johan Henrik Larsson och Johan Erik Westerström kunde betala sina böter eller ej vet jag inte, men när Göta Hovrätts domsutslag anländer till Kalmar Länshäkte den 29 november 1852 blir Johan Erik satt på fri fot med omedelbar verkan och jag har inte hittat någon uppgift om att han senare kom tillbaka. 

Hur gick det sen?

Det måste ha varit en stor lättnad för Per August och hela familjen att Johan Eriks liv skonades, men hur går det nu med Per August? Han informeras av Hovrätten om en sista möjlighet att undgå döden: Möjligheten att söka nåd hos Kunglig Majestät. Han har 40 dagar på sig att skicka in sin ansökan. Den 1 mars 1853, efter nästan ett år i häkte, kommer det slutgiltiga beskedet som inte går att överklaga. Per August blir benådad, men långt ifrån ostraffad. Till att börja med ska han sättas på 28 dagars vatten och bröd. Han avtjänar straffet omedelbart från den 1-29 mars, och överlever. Första söndagen efter det, den 3 april 1853, får han svag och utmärglad undergå uppenbar kyrkplikt i Kalmar domkyrka. Och slutligen, onsdagen den 6 april 1853, skickas han iväg till Malmö Centralfängelse där han ska spendera de kommande 10 åren som straffarbetsfånge. Resan tar 10 dagar och han blir fånge nummer 641.

Hur Per Augusts tid på Malmö Centralfängelse var, vet jag ännu inte mycket om. Men han klarade av det och kom hem 10 år senare, 1863, nu 35 år gammal. Han bodde en kort period hos sin bror Axel Rudolf på gården Värnamo som verkar ha tillfallit honom i samband med arvskiftet efter mamma Stina Lisas död 1860. I husförhörslängden skriver prästen "förre husaren Per August Westerström" vilket skulle kunna betyda att han avtjänat sitt straff som soldat. 

Per August fick inte träffa sin mor igen men pappa Petter lever ännu kvar på undantag i Gransjömåla. När hustrun dör bestämmer han sig för att bara behålla en mindre del lösöre och ett undantagskontrakt på hemmanet och dela resterande tillgångar lika mellan alla de sex barn som ännu var i livet, även Per August får sin del. 

Kanske hade han bara planerat ett kort besök hos sin familj, kanske kände han att det inte fanns något kvar för honom i hemtrakten? Hur det än var så flyttade han tillbaka till Malmö redan i juni 1863. Där flyttar han runt ett par år och arbetade kanske ihop lite mer pengar, för den 8 maj 1865 har han köpt biljett och lämnar Malmö och Sverige för gott. Båten går till Amerika. Jag har hittat indikationer i amerikansk folkräkning som tyder på att han hamnade i Chicago, staden som vid sekelskiftet 1900 hade fler svenska invånare än Göteborg. (Läs mer om Chicago här.)

Tre år senare, 1868, åker brodern Axel Rudolf också till Amerika. Kanske var det något de två ungkarlarna hade pratat om på kvällarna redan när Per August bott hos honom första våren efter fängelset?

Hur blev då livet för Johan Erik? När han kom tillbaka hem efter nio månader i häkte fick han äntligen återförenas med sin fru och sin son som under tiden hade bott kvar hos Cajsa Gretas föräldrar i Plittorp. Från 1853 är det de som brukar gården Värnamo, som först ägdes av fadern, Petter Westerström, och sedan av den yngre brodern Axel Rudolf. När yngsta systern Matilda Kristina gifter sig 1862 och flyttar till Åby får Johan Eriks familj tillfälle att bruka en gård i närheten under fem år. Därefter flyttar de till brodern Niklas Oscar i Källehult där de blir kvar två år. Paret får totalt sex barn. 1861 föds en pojke som får namnet Per August - syskonkärleken verkar inte ha avtagit. 

Sorgligt nog dör tre av barnen redan som små, så i november 1869 när även den här familjen beslutar sig för att göra resan över Atlanten, är det Johan Erik, Cajsa Greta och tre döttrar som åker. Familjen verkar ha sett till att Johan Erik har kunnat försörja sig under åren som gått, men han får aldrig möjligheten att bli hemmansägare som sina bröder. Blev han kanske skuldsatt efter de höga böterna eller ansågs han bara inte lämplig? På varje ny sida i husförhörslängden följer anteckningen om brottet han begått 1853. Möjligheten att få sudda ut det gamla och ge sina döttrar ett annat liv måste ha känts lockande, och vem vet, kanske hade Per August och Axel Rudolf skrivit hem och berättat om sina framgångar i det nya landet. Kanske blev det början på något bättre. 

Reflektion

Och där lämnar vi dem. Vad kan man tänka om det hela? Tyvärr låter det som en alldeles för modern historia som lika gärna hade kunnat utspela sig i nutid. Alkohol, motsättningar mellan folkgrupper och okontrollerad ilska har aldrig lett till något bra. Visst känner man avsmak inför allt det råa och fula, men man kan samtidigt känna medlidande med de unga killar som inte förstod konsekvenserna av sitt handlande. De växte upp i en miljö där folk inte var främmande för att ta till våld och påverkades av det. De förstörde sina egna och flera andra människors liv den kvällen, och det var inte ens på grund av ett överlagt beslut utan bara på grund av en stundens ingivelse.

Att sådant här har hänt och fortfarande händer är djupt tragiskt, men det finns också ljusglimtar i berättelsen. Att det fanns de som ville lugna och hjälpa. Att det fanns ånger. Att det fanns ett rättssystem som såg till att även de från lägre samhällsklasser fick upprättelse. Att Per August fick en andra chans.

Det är svårt att föreställa sig att 10 år på straffarbetsfästning kan förbättra en människa, men vi vet att han tog sig igenom det och att han tog de chanser som livet sedan gav honom. Kanske blev han den som förmanade sina syskonbarn om vikten av att aldrig dricka för mycket och aldrig ta till våld, med sig själv som varnande exempel. Det berättas faktiskt att ett av dessa syskonbarn, systerdottern Hanna, i början av 1900-talet var särskilt vänlig mot luffare och alltid lät dem sova inne i rena lakan, hur smutsiga de än var, något som hennes egna barn inte alltid kunde förstå. Vi vet inte om det var Per Augusts förtjänst eller hur det gick för honom i Chicago, men det känns bra att lämna honom där, i Amerika, som var drömmarnas land för så många, och hoppas att den här otäcka historien till sist fick ett bättre slut.