Avskrift av Göta hovrätts brottsmålsutslag

Göta Hovrätt, Huvudarkivet, Brottmålsutslag, 1852, BIIA:328

Klicka här för att få en kort information om texten innan du börjar.

No 52

Drängarna Per August och Johan Erik Westerström från Gransjömåla samt hemmansbrukaren Johan Henrik Larsson från Nygård.

Tunaläns Härads Rätt avgjorde fallet den 14 augusti. Inkom till Göta Hovrätt den 8 september 1852. Dömda: P.A. Westerström och J.E. Westerström för dråp samt Joh. Henr. Larsson för delatktighet i dråp.

Herrar Hovrätts Råden, Riddaren Rahmn, Darin, Assessorerna Wiedenhielm, Granfeldt, Häradshövdingen Freidenfelt. Kongl Majts och Rikets Göta Hovrätts utslag angående häktade drängarna Per August Westerström och hans broder Johan Erik Westerström från Gransjömåla samt på fri fot varande Hemmansbrukaren Johan Henrik Larsson i Nygård vilka blivit av Kronolänsmannen J. Högström vid Tunaläns Häradsrätt tilltalade för det de skola den 19 sistlidne mars gemensamt överfallit och svårt misshandlat änkan Helena Ulrika Dahlstrand och hennes dotter Helena Ulrika Dahlstrand, av vilka den förra den 25 i samma månad därav avlidit och den senare erhållit flera sår, samt bröderna Westerström dessutom nämnda dag ofredat bemälda änkas son Hans Magnus Dahlstrand och före detta kronoarbetskarlen Carl Johan Wimmerstedt. Uti vilket mål, sedan Provincialläkaren Doktor Theodor Darin såväl innan änkan Dahlstrand avlidit som efter det han öppnat hennes döda kropp besiktigat de henne tillfogade åkommor samt meddelat yttrande angående orsaken till hennes död, därsom Kongl Sundhets Collegium jämväl avgivit utlåtande, Häradsrätten dels enligt särskilda under rannsakningen meddelade beslut jämlikt 17 Cap Rättegångsbalken förklarat till vittnen åberopade drängarna Sven Nilsson och Nils Johan Olsson i Nygård, såsom tilltalade Johan Henrik Larssons lagstadgade tjänstehjon, Gästgivaren Johan Carlsson i Jämserum såsom syskonbarn med bröderna Westerström och Brukaren Carl Carlsson i Plittorp vars syster är gift med Johan Erik Westerström, jäviga att vittna, de bägge sistnämnda i någon del av målet, samt Sven Nilsson och Nils Johan Olsson såvitt saken anginge Johan Henrik Larsson men däremot ansett gästgivaren Carl Persson i Jämserum, vars avlidna hustru varit bröderna Westerströms moders syster ... Och efter det Rusthållaren Nils Petter Nilsson i Bostrop fordrat ersättning för det han härbärgerat och vårdat änkan Dahlstrand och hennes bemälda dotter samt två andra döttrar från den dag åtalade våldet ägt rum till änkan Dahlstrands dödsdag ävensom bekostat en sistnämndas begravning, enligt utslag den 14 augusti sig utlåtit och funnit de tilltalande genom egna av omständigheter styrkta bekännelser vara lagligen förvunne att hava

Per August Westerström: med en påk tilldelat änkan Dahlstrand flera slag på åtskilliga ställen av kroppen och att med kniv tillfogat henne 11 och hennes dotter Helena Ulrika 14 större och mindre köttsår.

Johan Erik Westerström: likaledes med en påk tilldelat änkan Dahlstrand och Helena Ulrika vardera minst två slag, ävensom skuffat Hans Magnus Dahlstrand och givit Wimmerstedt en örfil.

samt

Johan Henric Larsson: med en stav tillfogat änkan Dahlstrand två slag, de ena över nacken eller ena axeln och det andra över bakdelen av huvudet och Helena Ulrika ett slag.

Hvadan och emedan upplyst blivit att de änkan Dahlstrand å bröstkorgen tilldelade skador förorsakat hennes död, samt att de av Johan Henrik Larsson utdelade slag icke kunnat berörda skador åstadkomma, varav följde att antingen Per August Westerström eller Johan Erik Westerström samma skador åvägabragt men av rannsakningen icke ljusligen kunnat utrönas var de av nyssnämnda bägge tilltalande utdelade slag träffat och alltså ej heller vilkendera av dem tilldelat änkan Dahlstrand det eller de slag i bröstet, vilka gemensamt eller var för sig varit närmaste orsak till döden, Häradsrätten befriat Johan Henrik Larsson från ansvar för dråp, men under åberopande av 24 Cap: 5 och 6: 8.8. och 35 Cap: 4.8. Missgärningsbalken samt Kongl Brevet den x november 1746 dömt Per August Westerström och Johan Erik Westerström för besagda missgärning mista livet genom halshuggning med förklarande att fråga om särskilt svar å sistmälde två tilltalade för begagnande av kniv, utdelande av sår och slag jämte annat handgripligt ... Samt dömt Johan Henrik Larsson att böta för ett änkan Dahlstrands dotter Helena Ulrika tilldelat slag. 24 S till treskiftes emellan Kronan, Tunaläns härad och Åklagaren och för han å änkan Dahlstrand i bråd skillnad lagt våldsam hand vid samma tillfälle då hon genom andras handåverkan ljutit döden, full mansbot med Ett hundra Riksdaler till enahanda fördelning, eller i brist av tillgång till dessa böter, tillsammans Ett hundra RD 24 S banko, straffas med tjugoåtta dagar fängelse vid vatten och bröd samt att därefter på en söndag i Misterhults församlings kyrka undergå uppenbar kyrkoplikt. Varjämte häradsrätten stadgat Per August Westerströms och Johan Erik Westerströms egendom eller om tillgång hos dem saknades av därtill anslagna allmänna medel skulle gäldas kostnaden för den å änkan Dahlstrands företagna besiktning och den å hennes döda kropp verkställda obduktion i enlighet med däröver avgiven av vederbörande granskad räkning; ävensom att av nyssnämnde tilltalades och Johan Henrik Larssons egendom, allt eftersom tillgång hos någondera funnes, ersättning borde utgivas till följande i målet hörda personer nämligen drängarna Nils Lohman i Snarås samt Wilhelm Bayard, Sven August Lohman och Nils Petter Nilsson i Bostorp med En RD 23 S, Johan Bayard, Rusthållaren Nils Petter Nilsson, hans hustru Sara Maria Johansdotter och pigan Greta Lisa Andersdotter i Bostorp, Carl Carlson i Plittorp, Olof August Håkansson i Nygård och Carl Persson, Anders Petter Svensson, Johan Carlsson och hans hustru Stina Cajsa Eriksdotter samt pigan Sara Stina Carlsdotter i Jemserum med 40 S allt banco till vardera. Däremot ansett häradsrättens yttrande i fråga om den av Nils Petter Nilsson fordrade ersättning för enkan Dahlstrands vård och begravning i den ordning påståendet härom blivit framställt icke kunna meddelas.

... 25 Cap 5.8.Rättegångsbalken underställt Kongl. Hovrättens prövning. Varande av Landshövdinge ämbetet i Calmar Län besvär från Per August Westerström och Johan Erik Westerström hit utsände. Givet i Jönköping den 13 oktober 1852.

25 Nov:

Kongl. Hovrätten har av rannsakningen inhämtat hursom änkan Dahlstrands dotter Helena Ulrika angående ifrågavarande tilldragelse inför Häradsrätten avgivit följande berättelse: 

Att sedan hon jämte modern, brodern Hans Magnus Dahlstrand och två minderåriga systrar samt förre kronoarbetskarlen Wimmerstedt den 19de sistlidne Mars vid middagstiden ankommit till Jämserum gästgivaregård. Och medan Hans Dahlstrand uppgått till gården för att köpa brännvin, det övriga sällskapet kvarstannat vid slutet av därvarande gästgivaregårds utfartsväg. Och efter det de hade erhållit brännvinet så hade, under det de sittande å berörde ställe förtärt detsamma, från gården utkommit Per August och Johan Erik Westerström samt, efter vad Helena Ulrika velat minnas, en tredje person, vilka ropat till dem att maka sig utav, i annat fall skulle de få hjälp därtill, med anledning härav Hans Dahlstrand och Wimmerstedt begivit sig upp för att visa sina pass och på detta sätt förekomma gräl.

Att något därefter även änkan Dahlstrand och Helena Ulrika gått uppåt, men vid Johan Carlssons förstuga mött bröderna Westerström och Carl Persson i Jämserum jämte Wimmestedt och Hans Dahlstrand vilka bägge hade sistnämnde framtagit penningar och velat bestå brännvin. Dävid endera av bröderna Westerström yttrat att han och hans följeslagare frågade varken efter pass eller penningar utan ville se deras hjärteblod; varemot Carl Persson förklarat att ingen fick röra dem vid gästgifvaregården.

Att Helena Ulrika och hennes syskon därpå begivit sig till Bostorp där de dröjde en kort stund, och vidare därifrån på utfartsvägen närmast hemmanet Nygård. Att sedan de hunnit ett stycke på samma väg förmärkt bröderna Westerström, vilka kommit fort åkande på landsvägen men omsider saktat farten så att de anlänt till avtagsvägens slut samtidigt med änkan Dahlstrand och hennes sällskap, efter att ha förut i närheten stigit av åkdonet och från en nära befintlig gärdesgård brutit av varsin stör med vilka de anfallit ej mindre änkan Dahlstrand och Helena Ulrika, än även Hans Dahlstrand och Wimmerstedt. Att de bägge sistnämnde dock fråntagit bröderna Westerström störarna, därvid bemälde tilltalade, så vitt Helena Ulrika kunde minna sig, likväl icke våldfördes.

Att Helena Ulrika med sitt sällskap i förmodan det Sven Persson Ny som vid tillfället skjutsade bröderna Westerström och skyndsamt for från stället, begivit sig åstad för att anskaffa flera personer till deras hjälp, skyndat uppåt Bostorp och ned i en äng, under vilken tid flera personer synts komma springande å utfartsvägen från Nygård.

Att Helena Ulrika under vägen över ängarna hunnit över två gärdesgårdar, varemot änkan Dahlstrand sedan hon kommit över första gärdesgården, vi den andra upphanns av Johan Henrik Larsson, vilken med ett tillhygge tilldelat henne två slag, det ena mitt på huvudet och det andra något högre upp, så att blod börjat rinna och änkan Dahlstrand blivit stående lutad mot gärdesgården, på vilken någon annan än Johan Henrik Larsson sprungit upp och slagit Helena Ulrika, som därav föranleddes att återvända. Att en annan likaledes okänd person med en pisksnärt tilldelat änkan Dahlstrand flera slag i ansiktet, så att snärten slutligen brast.

Att sedan änkan Dahlstrand och Helena Ulrika avlägsnat sig något från gärdesgården uppåt Bostorp, bröderna Westerström kommit helt kort efter de övriga, springande från ett annat håll, och Per August Westerström med en kniv sårat Helena Ulrika i huvudet, ryggen, ena handen och höften även som änkan Dahlstrand i huvudet och andra delar av kroppen samt Johan Erik Westerström med en påk tilldelat änkan Dahlstrand ett par slag. Att Per August Westerström ett par gånger anfallit skiftesvis Helena Ulrika och hennes moder men blivit då han slutligen åter närmat sig den senare undanförd av Johan Erik Westerström som tillsade honom att upphöra med våldet.

Att Per August Westerström det oaktat återvänt till änkan Dahlstrand och fortsatt misshandeln då Johan Erik Westerström och de honom samt brodern till hjälp ankomna personer något avlägsnat sig, dock inte längre än att de kunde se uppträdandet. Att Helena Ulrika hos dessa förgäves bönfallit om hjälp åt modern, någon yttrat till Helena att "gå åt helvete", därvid Johan Erik Westerström tagit henne i armen samt tillsagt henne begiva sig undan. Att Per August Westerström fortfor att med kniv såra änkan Dahlstrand, vilken han än lämnade, än åter uppsökte, oaktat nyss nämnda personer ropat till honom att avlägsna sig och inte göra vad han skulle komma att ångra, därtill han genmält att han ville se hennes hjärteblod, varefter man fick hugga halsen av honom.

Att Helena Ulrika härunder lämnat stället men påföljande dagen återkommit till Bostorp och biträtt vid moderns skötsel samt att denna fastän hon under sista tiden av sin levnad synts bliva till hälsan förbättrad, så att hon till och med gått uppe, likväl den 25 nästlidne Mars avlidit. 

Enligt det av Provincial Läkaren Doktor Darin, som den 21 i nyssnämnda månad besiktigat flickan Helena Ulrika Dahlstrand, har enligt däröver meddelad Ämbetsattest funnit henne behäftad med fjorton sår, varav dem, tretton varit tillfogade med eggjärn.

Varjämte bemälde Läkare vid förrättad obduktion och besiktning å änkan Dahlstrands döda kropp hållna protokoll, har anmärkts, bland annat, vid yttre besiktningen: Mitt i nacken ett sår av tre tums längd, i mitten varav huvudskålen var blottad, och från vilket åt vänstra sidan utgått ett sår av en tums längd. Bredvid detta tre mindre djupa sår, vardera av en tums längd. På vänstra sidan av nacken ett sår av 2 ½ tums längd med gapande kanter emellan vilka huvudskålen visade sig blottad. På högra sidan av nacken ett mindre djupt sår av två tums längd. På vänstra sidan av hjässan ett ytligt sår av 2 ½ tums längd samt bredvid och på yttre sidan av det sistnämnda ett något djupare sår av en tums längd. Över högra sidan av pannan ett djupt sår av en tums längd. Vid vänstra munvinkeln ett mindre sår, och på inre sidan av högra handens ringfinger ett sår, samt blånad med mer och mindre suggillation på vänstra ögonlocket, halsen, högra axeln och skuldran, armarna, händerna, ryggen, buken och högra låret.

Och vid avseende på inre besiktning: Att långa blodledarens bakersta del varit fylld av ett blodcoagulum, mjuka hjärnhinnorna visat sig injicerade uti sina finaste kärlförgreningar och hjärnmassan varit mycket blodprickig. Att på huvudskålsbottnens mellersta grop, på högra sidan anträffats så mycket utgjutet blod att det färgade så väl hårda hjärnhinnan som den uti denna grop liggande delen av spindelvävshinnan. Och uti bakre gropen funnits ungefär två matskedar rödfärgat serum. Att högra lungans mellersta lob med undantag av kanterna samt dess översta lob med undantag av spetsen varit förtätade, ogenomträngliga för luft, rödbruna, ej knistrande, sjunkande i vatten och sönderfallande för fingrets tryckning. Att mellersta loben innehållit luft och blod, på ytan svartblå och inuti svartbrun. Att vänstra lungans nedersta lob, med undantag av kanterna och nedersta del, ävenledes varit ogenomtränglig, för luft, rödgul, ej knistrande, sjunkande i vatten. Övriga av denna lunga grårött, blod- och vattenhaltig. Luftstrupen och luftrörsgrenarnas slemhinnor samt brösthinnan smutsigt röda. Att uti vardera brösthalvan anträffats omkring en liter rödfärgat serum. Att högra sidans 7de och 9de revben blivit avbrutna ungefär ½ tum framom deras vinkel. Att vid förstnämnda benets brott funnits ett hål i brösthinnan, varuti benet kunde kännas blottat. Att på vänstra sidan 7de, 8de och 9de revbenen varit avbrutna, något över en tum framom deras vinkel. De två sistnämnda benen på två ställen så att på det åttonde ett stycke av en halv tum och på det 9de ett stycke av en tum funnes lösa emellan förstnämnda brottställe och vinkeln, samt att de brottställena omgivande delar varit seröst infiltrerade.

Och har, sedan det vid obduktionstillfället uppgivits dels att änkan Dahlstrand samma dag hon dog förtärt två supar brännvin och dels att misstanke yppats, det hennes död skulle förorsakats av gift, i anseende till vilken sistnämnde sistnämnda omständighet särskild kemisk undersökning av magens innehåll blivit verkställd, Läkaren avgivit följande utlåtande: Att liköppningen visat stark blodcongestion till hjärnan och dess mjuka hinnor samt lindrig blodutgjutning på huvudskålens botten allt med sannolikhet förorsakat av de många änkan Dahlstrand med kniv tillfogade huvudskador, och inflammation med förtätning uti lungorna, med all sannolikhet förorsakat av det yttre våld (slag av annan person eller fall på ryggen) som krossat revbenen, vadan Läkaren ansett hennes död vara förorsakad gemensamt av dessa båda åkommor, vilka varit av den beskaffenhet att de möjligen var för sig kunnat medföra döden. Att änkan Dahlstrand verkligen förtärt två supar brännvin samma dag hon avled, detta möjligen kunnat försvåra de ovannämnda sjukdomarna och därigenom bidragit till deras dödliga utgång, men att undersökningen av magen och dess innehåll förnekat närvaro av gift.

Kongl Sundhets Collegium, som av rannsakningshandlingarna i målet erhållit del sig yttrat: Att, ehuru de änkan Dahlstrand tillfogade skador å huvudet icke kunde till sina ... så som likgiltiga betraktas, KS Collegium likväl ansåg dem som träffat bröstkorgen och vållat ömsesidiga revbensbrott, med visshet kunna antagas hava förorsakat hennes död. 

De tilltalade, vilka är födda Per August Westerström den 14 Februari 1828, Johan Erik Westerström den 5 Januari 1831 och Johan Henrik Larsson den 20 Mars 1819, samt alla äga oklandrad frejd, har vid särskilda förhör inför rätten uppgett och erkänt:

Per August Westerström: Att han efter att den 19 den sistlidne Mars i sällskap med sin nyssnämnde broder, efter att ha bevistat en auktion i Ulfvedahl på eftermiddagen begivit sig därifrån. Att Per August Westerström före avresan intagit 5 à 6 supar brännvin utan att därav bliva drucken eller ens rörd.

Att sedan de under jämn körning tillryggalagt den ¾ dels mil långa väg till Jämserum, Per August Westerström efter förut gjort besök på ett annat ställe, inom kort ingått i gästgivare Johan Carlssons stuga och där träffat Hans Dahlstrand och Wimmerstedt i ordväxling med Johan Erik Westerström som tillsporde de förre om de hade pass. Att Per August Westerström dock åtskilt dem samt tillagt Wimmerstedt och Dahlstrand att avlägsna sig, vilket de även gjorde, sedan en av dem, med framvisande av penningar, erbjudit traktering av brännvin, som bröderna Westerström likväl icke emottog.

Att Johan Erik Westerström efter någon stunds dröjsmål begärt att få medfölja Sven Persson Ny i Ulfvedahl, vilken skjutsat honom och hans broder till Jemserum, tillbaka till Nygård. Därifrån ämnade han bege sig till sin i Plittorp boende hustru. Samt att, då Ny härtill samtyckt, Per August Westerström förklarat sig vilja göra dem sällskap i avsikt att från Bostrop bege sig hemåt på en genväg.

Att de efter att ha kommit ett stycke på vägen varseblivit Wimmerstedt och Hans Dahlstrand utkommande från Bostorps närmaste utfartsväg på landsvägen samt upphunnit dem inemot den så kallade Saxgrinden. Att Per August Westerström i förmodan att Wimmerstedt och Dahlstrand gick där för att passa på tillfälle till slagsmål, sprungit av vagnen samt frågat vartföre de gick sålunda i förväg. Därvid Wimmerstedt och Dahlstrand sprungit på Per August Westerström och slagit honom med piskor, i vilkas skaft bly var instöpt. Att Per August Westerström från en gärdesgård brutit av en stör för att försvara sig, att denna dock blivit honom fråntagen, varpå Wimmerstedt och Dahlstrand tilldelat honom flera knivstygn, även som den senares moder och syster vilka Westerström förut inte hade märkt, instuckit fingrarna under hans ögon så att blod utkom samt med knivar sårade honom i bröstet.

Att Johan Erik Westerström emellertid tillkommit för att skilja Per August från sina motståndare men därvid själv fått två knivhugg i huvudet och därefter skyndat bort. Att då Ny sedermera kört förbi hade Wimmerstedt och Dahlstrand sprungit uppåt Bostorp, samt bröderna Westerström begivit sig åt Nygård och mötts på vägen av Johan Henrik Larsson som efter framställd fråga av vem de blivit så illa åtgångna, och erhållit svaret att två zigenare, till vilken folkstam Wimmerstedt och Dahlstrand jämte den senares moder och syster på sätt under rannsakningen blivit upplysta tillhörde.

Att i anledning härav Johan Henrik Larsson tillika med flera andra tillkomna personer skyndat sig åt Bostrorp, dit bröderna Westerström utmattade av blodförlust långsammare anlände, och tagande vägen till höger om Bostorps ladugårdshus slutligen vid solens nedgång inkommit på en äng där änkan Dahlstrand och hennes dotter legat på marken, under det flera kringstående personer plågat dem. Att Per August Westerström genast skyndat till och givit änkan Dahlstrand, vilken Johan Henrik Larsson då ensam fortfor att slå, några slag med knytnäven samt därefter, och sedan den förutnämnde upphört med våldförandet, upptagit en mindre fällkniv vars blad han blottade och med densamme tilldelat änkan Dahlstrand, som låg på sidan, flera hugg i huvudet och övre delen av kroppen, samt möjligen även på händerna med vilka hon försökte värja sig.

Att Johan Erik Westerström under denna misshandling tillkommit och skuffat brodern från änkan Dahlstrand, samt att Per August Westerström som efter vad han ville minnas även gjort försök att såra Helena Ulrika vilket Johan Erik Westerström dock förhindrat och undanfört flickan, av blodförlust sanslöst nedfallit och icke återfått medvetandet förrän han senare på aftonen infördes till Bostorp.

Varjämte Per August Westerström, då han blivit av Domstolen tillhållen att uppge anledningen till sitt erkända förfarande, vidare förklarat att han tagit vägen till Bostorp inte för att hinna upp zigenarna, vilka enligt hans uppfattning redan undkommit, utan för att därifrån på en genväg bege sig hem. Men att då han varseblivit änkan Dahlstrand och hennes dotter begäret att hämnas det honom övergångna våld hos honom uppkommit, därvid han förlorat all besinning och endast tänkt på att tillfredsställa sin hämndlystnad.

Johan Erik Westerström: Att han förutnämnde dag bevistat auktionen i Ulfvedal och fullkomligt nykter i broderns samt Sven Persson Nys sällskap på eftermiddagen begivit sig därifrån till Jämserum där han ingått i gästgivaren Johan Carlssons stuga. Att sedan Hans Dahlstrand inom kort likväl dit inkommit och händelsevis trampat Johan Erik Westerström på foten, vadan Westerström skuffat till Dahlstrand under yttrandet att han kunde gå förbi utan att trampa folk. Men då Dahlstrand bett om ursäkt hade Johan Erik Westerström genmält att trampningen ingenting betydde, så att något vidare uppträde på stället icke föreföll.

Att sedan först Hans Dahlstrand och Wimmerstedt i sällskap med änkan Dahlstrand och hennes döttrar samt efter någon stunds förlopp bröderna Westerström, åtföljda av Sven Persson Ny, begivit sig från Jämserum, hade, då de sistnämnda anlänt mitt för Bostrops utfartsväg, därifrån nedkommit Hans Dahlstrand och Wimmerstedt varefter slagsmål emellan dem och Per August Westerström uppkommit, men att Johan Erik Westerström icke på annat sätt deltagit varken däruti eller i det sedermera änkan Dahlstrand och hennes dotter övergångna våld, än att han vid förra tillfället sökt försvara brodern och vid det senare knuffat till änkan Dahlstrands dotter Helena Ulrika med tillsägelse att gå sin väg samt försökt att hindra brodern från att våldföra änkan Dahlstrand.

Johan Henrik Larsson: Att Sven Persson Ny, ifrågavarande dag omkring klockan 4 på eftermiddagen kommit fort åkande in på Johan Henrik Larssons gård samt anmodat honom och hans dräng Nils Petter Nilsson jämte Carl Carlsson i Plittorp, vilka tillsammans stod där, att åtfölja sig, emedan en hop zigenare höll på att vid Saxgrinden slå ihjäl bröderna Westerström.

Att Johan Henrik Larsson och två av hans drängar tillika med Johan Olsson, Sven Fabian Olsson i Nygård och Per Wilhelm Nilsson i Plåttorp som befunnit sig i närheten och tillkommit i följd här av, sprungit framåt vägen och inemot Saxgrinden mött bröderna Westerström vilka bägge varit mycket blodiga, och Johan Erik utan mössa, vilka omtalat att de blivit slagna av zigenare som tagit mössan.

Att Johan Henrik Larsson och hans sällskap skyndat vägen framåt till Bostorps andra utfartsväg där spår syntes i en snödriva, i anledning härav någon yttrat "här hava de varit", varefter de sprungit upp för vägen till vänster om Bostorps ladugårdshus ned för en ängssluttning, då de förmärkt änkan Dahlstrand och hennes döttrar springande längre ner på ängen, vadan Johan Henrik Larsson ropat till dessa att de skulle stanna. Men då zigenarna likväl skyndat framåt och flickan Helena Ulrika stigit över den nedre gärdesgården, Johan Henrik Larsson sprungit upp på densamma och med en på ängen hittad käpp av omkring en och en halv alns längd och två tredjedels tums genomskärning tilldelat henne ett slag över ryggen, varefter hon återvänt. Samt att Johan Henrik Larsson vid besagda tillfälle icke i vidare mån sig förgått men däremot sökt hindra Per August Westerström, som emellertid tillkommit och med kniv ristat samt även annorledes misshandlat änkan Dahlstrand, från fortsättning av detta våld.

Nedan nämnde på ed i målet hörde vittnen hava berättat:

Sven Persson Ny i Ulfvedahl: att han på begäran av bröderna Westerström den 19 sistliden Mars omkring klockan 3 eftermiddagen skjutsat dem från Ulfvedahl till Jämserum, därvid Per August Westerström, som intagit några supar brännvin var upprymd men icke överlastad.

Att sedan den sistnämnde och Ny vid ankomsten till Jämserum klockan ¾ till 4 besökte Nils Larsson, samt Wimmerstedt och Hans Dahlstrand, vilka ungefär ¼-dels timma därefter anlänt till gården och ingått i Johan Carlssons stuga, dit Johan Erik Westerström förut begivit sig och å vilket sistnämnde Ny och Per August Westerström jämväl sig infunnit, gräl därstädes uppstått emellan Johan Erik Westerström samt Wimmerstedt och Dahlstrand, vilka vid vittnets inträde höll på att skuffa varandra.

Att Ny på begäran av kvinnorna i huset, vilka fruktade för slagsmål, fattat uti Johan Erik Westerström samt tillsagt Wimmerstedt och Dahlstrand att avlägsna sig, vilket de ock gjort, varefter Ny och Per August Westerström gått ut i förstugan där de sammanträffat med Wimmerstedt och Dahlstrand, som bägge framtagit penningar och velat köpa brännvin, vilket dock av vittnet avslogs, varefter de på vittnets begäran avlägsnat sig nedåt landsvägen, men Ny och Per August Westerström ingått och tillsammans med den senares bror förtärt ett halvt kvarter rom.

Att när Ny omkring kl ½ 5 skulle fara hem, bröderna Westerström av anförda skäl begärt och även erhållit att åtfölja Ny. Att då de hunnit mitt för Saxgrinden Wimmerstedt och Hans Dahlstrand utkommit från Bostorpsvägen, vid åsynen av vilka, endera av bröderna Westerström, efter vad vittnet ville påminna sig Per August, fattat uti tömmarna och bett Ny stanna, emedan de ville stiga utav, varefter bägge bröderna skyndat av vagnen.

Att sedan den ena av de personer som mötts kastat ifrån sig en av honom buren säck, dessa och bröderna Westerström sprungit emot varandra. Wimmerstedt med en kniv i ena handen och en liten käpp eller en så kallad tjurpes i den andra. Därvid Wimmerstedt tilldelat bröderna Westerström knivhugg i huvudet så att blod börjat rinna. Att de sistnämnda skilt sig från sina motståndare och från en gärdesgård avbrutit störar, vilka dock snart fråntagits dem.

Att Per August och Johan Erik Westerström blivit omkullslagna på vägen och fått ytterligare stryk utav Wimmerstedt och Hans Dahlstrand jämte änkan Dahlstrand och hennes dotter Helena Ulrika Dahlstrand, därvid zigenarna fördelat sig så att en karl och en kvinna anfallit var av bröderna Westerström, varpå Ny för att skaffa hjälp åkt fram till det fem till sex bösshåll därifrån belägna hemmanet Nygård samt för flera på gården stående personer omtalat att bröderna Westerström blivit överfallna av zigenare som höll på att skära sönder dem, varefter först Johan Henrik Larsson, hans drängar och Sven Fabian Olsson i Nygård, samt sedermera Ny och Per Wilhelm Nilsson i Plåttorp skyndat åt Saxgrinden.

Att sedan de bägge sistnämnda, sedan de något bortom Saxgrinden anträffat drängen Nils Lohman i Snarås som på framställd fråga upplyst att han sett flera personer springa upp emot Bostorp, Ny och Per Wilhelm Nilsson i hans sällskap begivit sig dit, varest nedifrån en äng hörts klagoskrik och någon ropa "Slå ej ihjäl mig, skona livet" även som andra röster yttrat "Än tåla de" och "Gå därifrån Pelle", därmed enligt vittnet förmodat Per August Westerström menats, enär han förut blivit slagen, varjämte hörts ljud av slag.

Att Ny efter någon stunds dröjsmål och tvekan begivit sig nedåt ängen men mött änkan Dahlstrand, som med de övriga kommit gående med sin påse på ryggen och överstigit den nedåt lutande gärdesgården, därvid hon fallit omkull.

Att vittnet under tiden åter gått upp på en höjd dit även Per August Westerström, mycket blodig, anlänt, förevisande en liten kniv vars blad lutat bakåt så att fjädern måste ha varit avbruten, om vilken han yttrat "Denne må du tro har varit nyttjad idag", varefter, då änkan Dahlstrand förmärkts vid gärdesgården, Per August Westerström skyndat dit och med en påk han någonstädes upptagit tilldelat henne fyra eller fem slag å huvudet och kroppen samt att han därpå återvänt uppåt backen, där han avsvimmad nedfallit, men blivit av Ny med andra personers tillhjälp införd i Bostorps drängstuga, då märken efter åtskilliga knivhugg på honom iakttagits. 

Gästgivaren Carl Persson i Jämserum: Att den 19de sistliden Mars klockan emellan 3 och 4 eftermiddagen Johan Erik Westerström inkommit i Johan Carlssons i Jämserums stuga och med Carl Persson börjat samtal. Att något därefter Wimmerstedt och Hans Dahlstrand och nästan omedelbart efter dem Sven Persson Ny och Per August Westerström även där infunnit sig, så Johan Erik Westerström skuffat till Dahlstrand, som gått fram för att taga Carl Persson i hand, samt förebrående Wimmerstedt att han skulle under föregående året från Westerström tillgripit en klocksnodd, tilldelat Wimmerstedt en örfil, men att Ny, Per August Westerström och Carl Persson avstyrt vidare gräl inuti stugan. (Reds. anm: Vittnesmålet helt struket från protokollet.) 

Ovannämnda Johan Carlssons i Jämserums hustru Stina Cajsa Eriksdotter och pigan Sara Stina Carlsdotter sammanstämmande: Att de den 19 sistlidne Mars klockan omkring 3 uti Johan Carlssons stuga sett Johan Erik Westerström giva Wimmerstedt en örfil. Och med tillägg av Sara Stina Carlsdotter att hon vid berört tillfälle hört Johan Erik Westerström och Wimmerstedt vara med varandra i ordväxling. 

Arbetskarlen Sven Fabian Olsson i Nygård: Att under det vittnet ifrågavarande Ny kommit åkande, ropat vittnet till sig och berättat att bröderna Westerström blivit överfallna på vägen samt uppmanat vittnet att skynda dit. Att sedan Ny farit upp till Nygård och återkommit åtföljd av Johan Henrik Larsson och flera personer, vittnet i deras sällskap skyndat fram till Saxgrinden och där träffat bröderna Westerström, vilka bägge varit mycket blodiga och Johan Erik utan mössa, som berättat att några zigenare överfallit dem förut vid Jämserum och sedan å vägen samt begivit sig åt Bostorp, vadan vittnet och de tilltalade jämte de övriga skyndat dit och varseblivit Hans Dahlstrand och Wimmerstedt springande över en å, men det dem åtföljande kvinnorna gående på ängen.

Att enär de sistnämnda på tillfrågan förnekat sig ha begagnat knivar, med förklarande att man icke hade med dem att göra, Johan Henrik Larsson med en omkring två alnar lång stav av vanlig tjocklek tilldelat änkan Dahlstrand et slag baktill över axeln. Att bröderna Westerström sedermera med påkar som de medfört från vägen slagit änkan Dahlstrand som låg omkull på marken och bönföll att de icke skulle slå ihjäl henne, Johan Erik Westerström minst två slag, utan att vittnet förmärkt å vad ställe av kroppen de träffat, varefter Per August Westerström tilldelat flickan Helena Ulrika flera slag.

Att Per August Westerström därpå medan änkan Dahlstrand befann sig i nyssnämnda ställning, flera gånger huggit henne med en kniv, varunder hon skrikit. Att Johan Erik Westerström fattat uti brodern och bett honom upphöra med våldet, men att denne dock icke rättat sig därefter. Samt att, sedan vittnet en kort stund uppehållit sig på en vedbacke vid Bostorp, Helena Ulrika ditkommit blodig och med ena handen genomstucken.

Rusthållaren Per Wilhem Nilsson i Plåttorp: Att han efter berättad auktion i Ulfvedahl samtidigt med bröderna Westerström rest därifrån, men stannat vid Nygård, varemot de övriga fortsatt vägen till Jämserum. Att sedan vittnet någon stund uppehållit sig hos Johan Henrik Larsson, Sven Persson Ny i förut givet ändamål inställt sig hos tilltalade Johan Henrik Larsson, varpå de begivit sig åstad. Att vid ankomsten till Saxgrinden Ny yttrat "här slogs de", å vilket ställe på landsvägen syntes mycket blod samt två eller tre blodiga störstumpar låg i närheten.

Att vittnet i sällskap med Ny och Nlis Lohman i Snarås vidare förfogat sig till en vid Bostorp befintlig äng, därifrån skrik hörts och varest vittnet mött änkan Dahlstrands dotter Helena Ulrika samt i detsamma varseblivit hursom Johan Henrik Larsson med en stav av två till tre alnars längd och omkring fyra tum i omkrets tilldelat änkan Dahlstrand ett slag snett över axeln och därefter ytterligare ett utan att vittnet sett var det sistnämnda slaget träffat. Att bröderna Westerström jämväl tillkommit, därvid Per August med en uppspänd kniv ristat änkan Dahlstrand minst två gånger i ryggen samt Johan Erik med händerna slagit både henne och hennes dotter, den senare emellan skulderbladen.

Samt att sedan vittnet begivit sig upp till vedbacken i Bostrorp, men i förmodan att änkan Dahlstrand blivit avdagatagen, å nyo nedgått åt ängen och där träffat henne, som på tillsägelse medföljt och överstigit ett i en gärdesgård anbragt led, varest hon blivit stående nedlutad liksom för det att hämta sig, Per August Westerström kommit springande från vedbacken och efter det vittnet i ändamål att förekomma befarat våld sökt hindra honom att nalkas änkan Dahlstrand vilket dock icke lyckats, med en käpp tilldelat henne flera slag, därunder hon uppgivit klagorop.

Drängen Nils Lohman i Snarås: Att, då han den 19 nästlidne Mars vid solens nedgång kommit åkande vägen hemåt ifrån Jämserum och hunnit ungefär mitt för Bostorp, en mängd folk under rop tagit vägen ditåt. Att sedan vittnet kommit längre fram på vägen inemot Saxgrinden samt av Sven Persson Ny och Per Wilhelm Nilsson vilka han där mött, erhållit underrättelse att bröderna Westerström blivit överfallna av Zigenare som troligen tagit vägen åt Bostrop, vittnet på anmodan begivit sig nedåt en där befintlig äng, varifrån skrik rop och ljud av slag hördes, och sett Per August Westerström stå över änkan Dahlstrands dotter Helena Ulrika som låg framstupa på marken, och med en täljkniv tilldela henne flera hugg i huvud och rygg.

Att Per August Westerström, sedan vittnet sökt hindra honom från utövande av vidare våld, sprungit till änkan Dahlstrand, som även låg omkull på sidan och vilken Johan Erik Westerström med en stav under tiden tilldelade många, minst tre slag, mest på övre delen av kroppen och huvudet. Att Johan Henrik Larsson, försedd med en stav, med avseende på änkan Dahlstrand då yttrat "hon tål ännu mer".

Att änkan Dahlstrand sedermera kommit gående med ett par påsar på ryggen och, då hon skulle gå över ett i en gärdesgård uppförd led, nedfallit och blivit fastsittande, så som det syntes, av matthet. Att Per August Westerström omedelbart därpå med ett ungefär två alnar långt ... tillhygge, nedsprungit till änkan Dahlstrand och utan urskiljning med all kraft tilldelat henne flera slag, därunder hon slutligen upphört att ge klagoljud ifrån sig, varefter han förevisat en fällkniv, vars fjäder varit avbruten, så att bladet kunnat böjas bakåt, under yttrandet att "det varit en välsignad sak att han fått släcka sin harm på dem, ty annars hade han aldrig blivit människa igen". 

Att Johan Erik Westerström, som befunnit sig i närheten utlåtit sig i enahanda syftning, samt att bröderna Westerström, då vittnet först blivit dem varse, varit mycket nedsölade av blod i ansiktet. 

Drängen Johan Bajard i Bostorp: Att förutnämnda dag något före solens nedgång änkan Dahlstrand kommande från den väg som går till Jämserum, anlänt till Bostorp, där hon en ganska kort stund var inne i boningshusen och därefter, åtföljd av sina barn, vilka ditkommit på en gångstig från Jämserum, åter begivit sig bort åt det håll varest hemmanet Nygård är beläget.

Att vittnet, som efter .... en fjärdedels timmas förlopp fått veta att slagsmål föreföll vid den närbelägna kvarnen och av sådan orsak skyndat nedåt ängen, vid ankomsten till första gärdesgården varseblivit hur som Per August Westerström, under det änkan Dahlstrand låg framstupa och emellanåt försökte resa sig , huggit henne med en kniv i huvudet och ryggen samt uppsparkat stenar av omkring en knytnäves storlek och kastat dem dels mot hennes bröst då hon reste sig och dels mot andra kroppsdelar.

Att då vittnet ropat till Per August Westerström att upphöra med sitt förfarande, emedan han tog livet av änkan Dahlstrand, denne genmält att "det vore detta han ville". Att sedan Johan Erik Westerström och Johan Henrik Larsson, ehuru förgäves, sökt hindra Per August Westerström från att fortsätta våldet, den sistnämnde åter sprungit till änkan Dahlstrand och ytterligare sårat henne, varunder änkan Dahlstrand som emellertid rest sig upp, gått emot Johan Henrik Larsson, bedjande honom att taga henne i försvar, därtill han svarat att hon gärna kunde taga stryk.

Att vittnet sedermera begivit sig till Bostorps vedbacke, dit Per August Westerström även ankommit, medförande en björkpåk av omkring 1 ¾ alns längd och sex tums omkrets i tjockändan samt en nedblodad kniv, vars blad han böjt bakåt under yttrande att "denne må I tro, har jag brukat" och att han nu hade fått släcka sin harm.

Att då änkan Dahlstrand därefter kommit gående nedifrån ängen och utan bistånd överstigit ett i en gärdesgård anbragt led, men därpå blivit stående med ansiktet lutat däremot, Per August Westerström, oaktat vittnet och flera närvarande personer uppmanat honom att stanna kvar, förfogat sig nedåt och, framhunnen till änkan Dahlstrand, med förutnämnde påk tilldelat henne först ett slag i huvudet och sedermera, då man ropade åt honom att icke slå där, ett par slag över ryggen samt, efter det hon fallit omkull och allt mer sjunkit nedåt marken, ytterligare tillskyndat henne flera slag, varunder hon i början upphävt klagorop, men slutligen alldeles tystnat. Samt att änkan Dahlstrand som efter detta våld ännu förmärkts giva tecken till liv, sedermera blivit inburen i drängstugan vid Bostorp. 

Drängen Sven August Lohman i Bostorp: Att sedan änkan Dahlstrand och hennes sällskap ifrågavarande tillfälle avlägsnat sig från Bostorp så att de voro utom synhåll, två personer som icke voro Wimmerstedt och Hans Dahlstrand, enär de då ännu icke kunde hava hunnit så långt, synts komma på landsvägen från Jämserum och slutligen börjat springa framåt Saxgrinden därvid den ene av dem haft i handen en påk eller dylikt tillhygge.

Att änkan Dahlstrand och hennes sällskap som med avseende på tiden för sitt avlägsnande från Bostrorp bort framkomma till Saxgrinden samtidigt med nämnda personer, omkring ¼-dels timma därefter återkommit till Bostorp och sprungit nedåt ängen, ofta seende sig tillbaka.

Att Johan Henrik Larsson jämte flera personer skyndat efter på ungefär ett bösshålls avstånd och på framställd fråga vart zigenarna tagit vägen, därom av vittnet erhållit underrättelse. Att omedelbart härpå bröderna Westerström, blodiga i ansiktet även kommit springande och begivit sig nedåt ängen, varefter vittnet jämväl tagit vägen ditåt och då förmärkt att Wimmerstedt och Hans Dahlstrand hunnit över ån, men änkan Dahlstrand och hennes dotter Helena Ulrika stått invid den andra gärdesgården.

Att Johan Henrik Larsson i anledning av änkan Dahlstrands uppmaning att lämna henne och hennes följeslagare i fred, under yttrande "det skall ni se tattarepack", med sin stav, den han höll med bägge händerna, tilldelat henne, som vände ansiktet mot honom, först ett slag över nacken eller ryggen, varpå hon bar en påse med saker uti, och sedermera ett slag över bakre delen av huvudet.

Att sedan änkan Dahlstrand och hennes dotter skyndat uppåt Bostorp men endast hunnit till en upphöjning i ängen, bröderna Westerström ankommit från sidan över en gärdesgård och ropat "behåll dem till dess vi komma", samt då kvinnorna i anledning härav villrådiga stannat, sprungit till och slagit dem skiftesvis, Johan Erik Westerström med en kort björkpåk utdelat minst två slag så häftigt att påken splittrat sig.

Att Per August Westerström tillfogat änkan Dahlstrand flera slag i huvudet så att hon slutligen fallit omkull, börjat fara med handen över hennes kropp liksom om han ristat henne med kniv. Att han sedermera förevisat en öppen mindre kniv med avbruten fjäder och om denne utlåtit sig: "du må tro jag har brukat den här, och nu har jag släkt min harm för dagen". Samt att, då änkan Dahlstrand kommit gående uppför en sluttning och överstigit ett i en gärdesgård anbragt led men blivit stående nedlutat därvid liksom Per August Westerström skyndat nedåt ängen och under yttrande "lever du än tjuvkärring", så länge han tycktes orka med en björkpåk av 1 ¾ alns längd och minst fem tums omkrets i tjockändan tilldelat änkan Dahlstrand flera slag på åtskilliga delar av kroppen. 

Drängen Nils Petter Nilsson i Bostorp: Att sedan änkan Dahlstrand, hennes son och Wimmerstedt den 19de sistlidne Mars på eftermiddagen avlägsnat sig från Bostorp nedåt Saxgrinden, de tillika med bemälda änkans döttrar, efter ungefär en fjärdedels timmas förlopp kommit nedspringande i den nedanför Bostorp belägna äng, varefter Wimmerstedt och Hans Dahlstrand sprungit över ån, men änkan Dahlstrand och hennes dotter Helena Ulrika vid den andra gärdesgården upphunnits av Johan Henrik Larsson jämte flera personer beväpnade med stavar, av vilka Johan Henrik Larsson som var främst, med staven tilldelat änkan Dahlstrand minst två slag på övre delen av kroppen.

Att sedermera bröderna Westerström, mycket blodiga, kommit springande och under tillrop att "icke släppa dem", begivit sig in i ängen till en upphöjning, dit kvinnorna tagit sin tillflykt. Då Johan Erik med en, såsom det syntes, rutten björkpåk tilldelat Helena Ulrika minst två slag därvid käppen slutligen gått av, och Per August med en kniv huggit först änkan Dahlstrand i sidan och sedermera både henne och hennes dotter på åtskilliga kroppsdelar.

Att sedan de bägge sistnämnde slutligen fallit omkull, Johan Erik Westerström med klackarna sparkat Helena Ulrika i huvudet. Samt att vittnet därefter på vedbacken vid Bostrorp sammanträffat med bröderna Westerström, av vilka Per August förevisat en i spetsen trubbig kniv, om vilken han yttrat "denna må ni tro, har jag nyttjat", samt Johan Erik utlåtit sig att det var väl att han fått släcka sin vrede. 

Drängen Wilhelm Bajard i Bostorp: Att omförmälde dag på eftermiddagen Hans Dahlstrand, Wimmerstedt, änkan Dahlstrand och hennes döttrar gått från Bostorp nedåt Nygårdsvägen, varpå två till utseendet rusiga personer, inom så kort tid att de icke kunde vara Hans Dahlstrand och Wimmerstedt, synts gå, den ene med en påk i handen på vägen från Jämserum och slutligen springa åt Saxgrinden.

Att en kort stund härefter änkan Dahlstrand och hennes följe, springande återkommit till Bostrorp, därunder antingen Hans Dahlstrand, som medförde en käpp eller krycka, eller Wimmerstedt hördes yttra "de slår ihjäl oss", samt begivit sig nedåt ängen.

Att då Johan Henrik Larsson jämte flera personer, försedda med tillhyggen, på omkring två bösshålls avstånd kommit springande åt samma håll, vittnet även skyndat dit samt iakttagit att Johan Henrik Larsson, som var främst, med en stav av omkring 2 ½ alns längd och minst sex tum i omkrets, som han höll med bägge händerna tilldelat änkan Dahlstrand, som yttrade att hon icke varit med, ett slag över nacken under fråga "har du ej tjuvkona?" och därefter ett slag över huvudet, därvid tillhygget gick av.

Att då, vittnet avlägsnat sig uppåt, bröderna Westerström från en å sidan varande gärdesgård tillkommit och begivit sig till en kulle i ängen dit änkan Dahlstrand och hennes dotter Helena Ulrika tagit sin tillflykt, samt tillfogat dem, vilkendera har vittnet ej kunnat bestämma, Per August med handen flera slag och Johan Erik med en rutten björkpåk två slag, varefter, sedan änkan Dahlstrand och hennes dotter fallit omkull, den senare överst, samt påken gått av, Johan Erik Westerström fortfarit att med en bit av påken utdela slag, därunder jämväl någondera av bröderna Westerström sparkat de omkulliggande och Per August Westerström, då Helena Ulrika flyttat sig ett kort stycke därifrån, ytterligare utan något synligt vapen tillfogat henne flera slag.

Samt att sedan vittnet Nils Lohman fört Per August Westerström från Helena Ulrika, därvid Per August framvisat en mindre kniv under yttrande "tror du icke jag har kniv", Per August Westerström begivit sig till änkan Dahlstrand och tilldelat henne, som rest sig upp, ett hugg i ryggen med kniven, så att hon fallit omkull på sidan, och därefter flera hugg i huvudet och bröstet och ansiktet samt över näsan.

Rusthållaren Nils Petter Nilsson i Bostorp och hustru Maria Björkegren i Eriksmåla: Att änkan Dahlstrand efter det å henne utövade våld blivit under sin sjukdom av Läkare besökt, men vittnena veterligen ej därunder erhållit brännvin, angående vilken sistnämnde omständighet vittnena hustrun Sara Maria Hansdotter och pigan Greta Lisa Andersdotter i Bostorp även som Helena Ulrika meddelat enahanda intyg.

Hörde över vittnesmålen hava de tilltalande avgivit ytterligare förklaringar,

Per August Westerström: Att då han vid Saxgrinden fick se Wimmerstedt och Dahlstrand, Per August i följd därav att han genom förtärande av starka drycker blivit upphettad och kommit att göra sig den föreställningen att dessa bägge möjligen ställt sig vig grinden för att överfalla bröderna Westerström och Sven Persson Ny, genast sprungit av vagnen på vilken han åkte.

Att han tillfogat änkan Dahlstrand de av vittnena omnämnde sår och slag. Att han under slagens utdelande vid besagde led emellan Sjöängen och Svinvallen begagnat den av åklagaren för rätten uppvisade björkpåk av något över två alnars längd samt i genomskärning varit en och en halv tum i storändan och en knapp tum i lilländan, samt att han tillfogat Helena Ulrika de sår med vilka hon efter våldet funnits behäftad och vilka, enligt vad Provincialläkaren Doktor Darin intygat, utgjort fjorton stycken.

Varande denna bekännelse av Per August Westerström gjort under visad ånger över sitt brott och med bedyrande att det samma av honom förövats i hetta, vilken huvudsakligast haft sin grund i omåttligt förtärande av starka drycker.

Johan Erik Westerström: Om anledningen därtill att han begivit sig av åkdonet vid Saxgrinden lika med sin broder. Att denne, vilken samtidigt gått av åkdonet, först förfogat sig till Wimmerstedt och Dahlstrand och tillsport dem om sina namn då slagsmålet börjats.

Att Johan Erik Westerström av de slag och sår han av Wimmerstedt och Dahlstrand vid Saxgrinden erhållit, blivit till den grad uppretad att han nära nog för tillfället ej var mäktig sina sinnens fulla bruk och följaktligen ej kunde med någon tillförlitlighet bestämma om han möjligen tilldelat änkan Dahlstrand de av vittnen omnämnda slag. Dock vore det för honom omöjligt att erinra sig hava av nämnde slag tillfogat henne mer än ett, vilket skett med en rutten påk, men att Johan Erik Westerström tilldelat Helena Ulrika två slag med en rutten björkkäpp samt i gästgivarestugan vid Jämserum givit Wimmerstedt en örfil.

Johan Henrik Larsson: Att han med en rutten stav tilldelat änkan Dahlstrand två slag, det ena på vänstra skulderbladet och det andra i huvudet.

Kongl Hovrätten, som granskat vad handlingarna innehålla, gillar Häradsrättens i fråga om jäv mot åberopade vittnena Johan Carlsson i Jämserum och Carl Carlsson i Plittorp meddelade beslut. Men då, på sätt upplyst blivit, vittnena Sven Nilsson jämte Nils Johan Olsson i Nygård äro tilltalade Johan Henrik Larssons lagstadde tjänare, och Carl Persson i Jämserum var gift med bröderna Westerströms moders syster, samt bemälde bröder och Johan Henrik Larsson blivit för delaktighet blivit i en och samma gärning lagförda, finner Kongl Hovrätten, jämlikt 17 Kap:7.8. Rättegångsbalken nyssbemälte trenne vittnen hava varit jäviga att i någon del av målet edeligen höras. Varför de också härigenom, med ändring av Häradsrättens beslut, för återgångsvittnen förklaras och deras utsagor lämnas utan vitsord.

Beträffande därefter huvudsaken, då alldenstund genom vad under rannsakningen förekommit är upplyst och utrett: Att den 19de sistlidne Mars sedan under tillfällig ordväxling i Jämserums gästgivaregård emellan Johan Erik Westerström och Carl Johan Wimmerstedt, den förre tilldelat den senare en örfil, samt Wimmerstedt i sällskap med änkan Dahlstrand, hennes son Hans Dahlstrand och dotter Helena Ulrika jämte tvenne minderåriga barn avlägsnat sig, varefter å landsvägen vid Bostorps vägskäl, där de å nyo sammanträffat med bröderna Westerström, ytterligare slagsmål i bråd skillnad förevarit, därvid de bägge sistnämnda blivit misshandlade och med eggjärn skurne.

Så och efter det tilltalade Johan Henrik Larsson med flera personer på budskickning tillstädes kommit och Wimmerstedt med sitt följe tagit flykten, men änkan Dahlstrand och Helena Ulrika ertappats i en till hemmanet Bostrorp hörande äng, har först Johan Henrik Larsson med en stav av 2 till 3 alnars längd och omkring fyra tum i omkrets tilldelat änkan Dahlstrand ett slag över nacken och ett å bakre delen av huvudet, jämte det han med en käpp tillfogat Helena Ulrika ett slag, och därefter Johan Erik Westerström givit Helena Ulrika två slag och vid tvenne särskilda tillfällen, den ena gången med en rutten påk som under slagsmålet splittrats, tilldelat änkan Dahlstrand tillhopa minst fem slag på övre delen av kroppen samt Per August Westerström ej mindre med kniv tillfogat Helena Ulrika fjorton större och mindre sår, än även dels med en påk slagit änkan Dahlstrand, dels med kniv skurit henne elva svårare och mindre sår, dels kastat uppsparkade stenar av omkring en knytnäves storlek mot hennes bröst och dels då hon upprest sig och velat bortgå men åter neddignat, å nyo överfallit henne och med en påk av något över två alnars längd och 1 ½ tums diameter utan urskillning våldsamt slagit henne flera gånger så väl på huvudet som annorstädes på kroppen intill dels hon, som eljest under misshandlingen klagat och jämrat sig, slutligen upphört att giva något ljud, varefter hon, inburen i en vid Bostorp varande drängstuga, oaktat tillkallad läkarhjälp, den 25 i samma månad avlidit såsom följd, enligt vad Kongl Sundhets Collegium efter granskning av obduktionsprotokollet förklarat, av de skador som vid ifrågavarande tillfälle träffat bröstkorgen och vållat ömsesidiga revbensbrott.

För den skull och som Johan Henrik Larsson, så vitt vittnesmålen utreda, icke slagit änkan Dahlstrand på ett sådant sätt att den dödande åkomman därav kunnat härledas, samt intetdera av alla de i målet hörda vittnen bestämt kunnat intyga, att de av Johan Erik Westerström å henne utdelade slag träffat bröstet eller revbenen och så medelst den anmärkta skadan föranlett, varemot Per August Westerström är förvunnen att på det sätt hava våldfört dessa kroppsdelar, att han mot bröstet kastat stenar av betydlig storlek och jämväl i övrigt å henne utövat ett grymt våld som, i anseende till så väl slagens antal som misshandlingens beskaffenhet i övrigt varit ojämförligt svårare än det som av de bägge andra tilltalade förövats, i följd varav och med full visshet kan antagas att Per August Westerström egentligen den dödande skadan förorsakat.

Att med förklarande att Per August Westerström och Johan Erik Westerström befrias från ansvar för angivna våldet mot Hans Dahlstrand och Per August Westerström jämväl för Wimmerstedts ofredande.... Kongl Hovrätten, i förmåga av 24 Kap 5. 8. och 9. §§ Missgärningsbalken, Kongl Breven den 5 December 1739 och den 14 November 1746, Kongl förklaringen den 23 Mars 1807, Kongl förordningen den 19 Augusti 1845 och 35 Cap 1.2.3 och 4 §§ nämnde Balk, 5 Cap 4.8 Straffbalken och Kongl förordningen den 10 Juni 1841, rättsligt döma dem:

Per August Westerström att för de Helena Ulrika med kniv tillfogade sår och det å änkan Dahlstrand i bråd skillnad begångna dråp i en bot mista livet genom halshuggning.

Johan Erik Westerström att för en örfil och två slag utan bevislig åkomma böta En RD 24 S samt för våldet å änkan Dahlstrand plikta hel manbot med Ett hundra Riksdaler till treskifte emellan kronan, Tunaläns härad och Åklagaren Kronolänsmannen Högström och därjämte en söndag undergå uppenbar kyrkoplikt i Misterhults församlings kyrka, eller vid saknad av tillgång till böter straffas med tjugoåtta dagars fängelse vid vatten och bröd på Länshäktet i Kalmar, i vilken händelse kyrkoplikten bör verkställas i den närmast av straffningsorten belägna kyrka, därom kungörelse skall från predikstolen i förstnämnda kyrka uppläsas.

Och Johan Henrik Larsson att, på sätt Häradsrätten stadgat och för den brottslighet Häradsrätten lagt honom till last, plikta Ett hundra Riksdaler 24 S till ovannämnda fördelning eller, om saknar tillgång därtill, straffas med tjugoåtta dagars fängelse vid vatten och bröd och lika med Johan Erik Westerström uppenbar kyrkoplikt undergå.

Blivande häradsrättens utslag i ersättningsfrågan på det sätt rättat att samtlige de trenne tilltalade skola en för alla och alla för en gälda de belopp häradsrätten i detta avseende föreskrivit, ävensom gottgöra Rusthållaren Nils Petter Nilsson i Bostorp för änkan Dahlstrand och hennes döttrars härbärgerande samt för läkemedel åt dem med Två Riksdaler banco.

Jämlikt 29 punkter i ovan åberopade Kongl Förklaring och Kongl Förklaringen den 29 juli 1812 varder detta utslag Kongl Majt i underdånighet hemställt, och skall till konungens befallningshavande i Kalmar län sändas ett exemplar av utslaget för att kungöras häktade Per August Westerström och Johan Erik Westerström samt Johan Henrik Larsson i Nygård, Helena Ulrika Dahlstrand, Hans Magnus Dahlstrand, Carl Johan Wimmerstedt och Kronolänsmannen Högström, varjämte Kongl Hovrätten förordnar att Johan Erik Westerström ej må för detta åtal i avbidan på Kongl Majts Nådiga prövning av målet vidare i häkte hållas.

Vill Per August Westerström hos Kongl Majt i underdåninghet anföra besvär eller söka Nåd har han att före klockan 12 sist å fyrtio jämte dagen efter det att utslaget blivit honom tillställt avlämna sin till Kongl Majts ställda underdåniga besvärs eller böneskrift till Konungens Befallningshavande, vilken låter Per August Westerström undfå nödigt biträde till skriftens författande och densamma uti stadgad ordning till Kongl Majt insänder.

Annan part som med utslaget är missnöjd äger att sist å ovan utsatta tid från delfåendet därav till Kongl Majt i dess Justitia Revisions Expedition ingiva underdånige besvär åtföljde av bevis om tiden då utslaget kungjordes den klagande vilken dessutom i händelse besvärsskriften icke egenhändigt av den klagande undertecknas åligger iakttaga att författaren därå utsätter sitt namn och sin syssla eller vistelseort samt att fullmakt bifogas till besvärens inlämnande, så vida enskilt ombud därtill begagnas.

Varförutan Johan Erik Westerström och Johan Henrik Larsson, om de klaga, böra vid sina besvär foga antingen bevis att de den klagande ådömde böter och till beloppet bestämde ersättningar blivit hos Konungens Befallningshavande, Magistrat eller Kronofogde i orten nedsatt, eller om sådant ej kan för fattigdom fullgöras, intyg därom, meddelat av Domstolen eller domaren i orten eller i fall det ej kan ske av vederbörande kronobetjänt eller kyrkoherde.

Rahmn, Darin, Weidenhielm, Granfeldt, Freidenfelt, Grönvall