Du befinner dig i det slående vackra Blekinge. I öster sluttar åkrar och ängar, kantade av lummiga träd och buskar, ner mot skärgårdens glänsande vatten. Grusvägar slingrar sig mellan stenmurarna och korna betar lugnt i den milda sommarmorgonen. Doften av daggvått gräs och hö vilar i luften.

Vi är i Jämjö, närmare bestämt i den lilla byn Kråkerum. Året är 1890 när vi försiktigt kliver över tröskeln till ett båtsmanstorp. Det är slutet av juni. Ljudet av bin som surrar i blommorna utanför följer med oss in genom den öppna dörren. Ett svagt tickande hörs från en klocka på väggen. Stugan är liten och har lågt till tak. Genom de små fönstren kastar solen strimmor av ljus som blandar sig med skuggor över trägolvet. En doft av kaffe svävar emot oss. Kaffepannan står på spisen som om någon just hade lämnat den. Vi ser oss omkring i det sparsamt möblerade rummet. På bordet ligger en duk och fyra stolar står runt om. I ena hörnet står en smal säng prydligt bäddad med en kista vid fotändan. På linneskåpet står en spegel och en rakkniv som sett sina bästa dagar tittar fram ur en halvt utdragen låda.

Allt är stilla. Ingen eld har tänts i spisen den här morgonen. Vattenspannet är tomt. Mellan väggarna som en gång rymde liv ekar nu tystnaden. Vi backar långsamt ut i friska luften igen. Om en liten stund kommer man att vända upp och ner på det här huset och syna varenda liten sak i det. En man har dött och arvet ska lagligen fastställas. 

Souvenir från ett liv

Min farmors farmors morfar hette Holger Petersson. Han föddes år 1825 på ett torp i den lilla byn Huckullen i Jämjö socken strax utanför Karlskrona och slutade sina dagar mindre än en mil därifrån på No 36 Kråkerum, där han bott nästan hela sitt vuxna liv. Men Jämjö var inte Holgers hela värld, för han var också en sjövan båtsman. Hans fulla namn var Holger Petersson Skeppman. I 24 år arbetade han två till fyra månader om året för flottan. När han dog 64 år gammal, lämnade han inte efter sig massa souvenirer från fjärran länder, men i hans bouppteckning berättar sakerna som omgav honom något om hur han levde. Han lämnade en souvenir från ett liv.

Torpet där historien börjar

Holger Petersson Skeppman var son till Peter Månsson, född 1780, och Kjerstin Hansdotter, född 1792. För att få lite perspektiv kan man nämna att 1792 är året då kung Gustav III skjuts till döds på Kungliga Operan samtidigt som franska revolutionen är i full gång och Jane Austen skriver på sina berömda romaner.

Den 11 oktober 1811 när Peter är 31 och Kjerstin är 19 år gammal, gifter de sig. De tjänar då som dräng och piga i Ramdala strax utanför Jämjö. Efter ett år föds deras första barn; Måns. Två år senare föds sonen Gustaf och ytterligare två år efter det kommer första dottern; Cathrina. Så småningom etablerar sig Peter som torpare vid No 53 Huckullen.

Den här platsen blev verklig för mig en eftermiddag i juli 2022 när jag och min man var på semester i området och bestämde oss för att följa den gula skylten som pekade mot Huckullen. Vi följde den lilla grusvägen som gick längs med skog, välskötta åkrar och stenmurar, och kom fram till en gammal lada. Runt omkring fanns några modernare hus som inte påminde särskilt mycket om torp från början av 1800-talet. När jag besöker platser där mina släktingar har bott en gång förväntar jag mig bara att få en allmän uppfattning om landskapet och känslan av att jag kanske trampar på samma stenar som de gjorde på sin tid. Men den här gången fick jag något mycket mer än så.

Där jag stod och tog några foton vid ladan fick vi kontakt med en vänlig person och kunde fråga om det möjligen låg några gamla torp i närheten. Han ringde då genast till sin far, Ingemar, som bodde lite längre in på vägen och frågade om vi fick komma dit. Sagt och gjort. Efter att ha berättat vad vi letade efter och nämnt både Holger och hans far Peter Månsson fick vi till vår förvåning höra: "Ja men då vet jag nog vilket det är". Vi blev inbjudna att sitta ner i trädgården medan Ingemar gick och hämtade en bok. Det visade sig att hans far i sin tur, Oskar, under lång tid ägnat sig åt att inventera torpen i just den här delen av socknen och att hans efterforskningar sammanställts till boken: "I Oskar Olofssons fotspår" som finns att köpa via Östra Blekinge Hembygdsförening. När jag fick se att bokens allra första kapitel hade titeln: "Petter Månssons torp" kunde jag knappt tro att det var sant! Hela familjen med Kjerstin, Holger och alla syskonen fanns antecknade så det var ingen tvekan om att vi hade hittat rätt. Ingemar berättade att han själv härstammade från Peter och Kjerstins andre son Gustaf som hade blivit kvar på Huckullen, så vi kunde konstatera att vi var släkt på långt håll.

Ingemar hade så mycket intressant att berätta och han gjorde en släktforskares lycka fullständig när han tog med oss till en hage bakom sitt hus. I den stod en liten medfaren byggnad, av hälften sten och hälften trä. Det var Peter och Kjerstins torp! Det fanns kvar! Någon gång under årens lopp har huset flyttats några meter ut mot vägen och bytt vinkel. Taket är av senare datum, men stenarna är de samma! Det var en fantastisk känsla att stå där och tänka sig 200 år bakåt i tiden och veta att det var här de levde. Man kan fortfarande se resterna av den gamla brunnen och ett litet äppelträd bredvid. Det var här de hämtade vatten, lagade mat, sov, brukade jorden, tog hand om djuren. Det var här Holger lekte i gräset när han var liten. 

I Oskars bok kan man läsa att torpet låg under Törnåkra gård och tros vara ett av de äldsta i Huckullen, troligen från någon gång i mitten på 1700-talet. Tydligen var det så att stenarna som finns kvar var torpets källare. I den hade man ladugården. Bostaden hade man ovanpå så att värmen från djuren kunde stiga uppåt som en extra hjälp mot kylan. När man ser den lilla yta som också djuren samsades om, är det är svårt att tänka sig in i levnadsförhållandena för den så småningom stora familj som kom att bo där. Det var kanske inte så konstigt att inte alla barn som föddes fick möjligheten att bli vuxna.

En av de lyckligt lottade

Efter att ha fått tre friska barn vänder lyckan för Peter och Kjerstin. 1818 föds sonen Anders som drygt två veckor gammal dör av en oangiven sjukdom. Året därpå måste dottern Elin nöddöpas strax efter födseln och dör kanske redan samma dag. Om det inte varit för att jag av en slump såg Elins namn i dödboken skulle jag inte ha vetat om att hon fanns - hon står inte ens med i födelseboken.

1820 kommer dottern Cecilia som får leva och ha hälsan. Tre år senare föds tvillingarna Elin och Håkan. Det måste ha varit förkrossande att föda två barn samtidigt bara för att förlora dem båda. Håkan dör efter tre dagar och Elin en vecka senare, båda av oangiven sjukdom. Och tyvärr var det inte sista gången. Precis ett år senare föder Kjerstin tvillingar igen! Den här gången två flickor som fick namnen Ingrid Maria och Ingjerd. De var tydligen inte starka från början, för föräldrarna väljer att låta nöddöpa dem redan dagen därpå.

Kjerstin ligger vaken och stirrar ut i mörkret. Trots att arbetet hållit henne vaken sent kan hon inte somna. Hon är insvept från topp till tå, men känner ändå den bitande kylan. Hon hör kon skrapa med foten nere i ladugården. "Hon kan visst inte heller sova", tänker hon. En strimma månljus faller in genom fönstret och kastar ljus över två små ansikten. Så små... Plötsligt stelnar hon till och sätter sig kapprak upp i sängen! Hon försöker stilla sitt rusande hjärta och lyssnar intensivt. Jo, där var det igen... De andas, båda två. Lättad sjunker hon tillbaka ner i sängen och blundar. Så länge det finns liv finns det hopp.  

Kanske var det Kjerstins kärlek och beslutsamhet som gjorde att döttrarna överlevde lite över tre månader. Sorgligt nog gick det inte längre än så. Den 6 januari 1825 dog båda två på en och samma dag av det som man brukade kalla för "slag", det vill säga något plötsligt som hjärnblödning eller hjärtstopp. Man undrar vad det var som gjorde att barnen dog precis samtidigt efter tre månader... Kanske var vädret ovanligt kallt just denna vinterdag?

Livet gick vidare för Peter och Kjerstin och alla äldre syskon, som det fick lov att göra på 1800-talet, och den 28 oktober 1825 föddes den Holger som skulle växa upp och bli båtsman, gifta sig och få barn som i sin tur skulle få barn, hela vägen fram till mig. Holger föds som barn nummer elva i ordningen, men är bara det femte av de levande. En av de lyckligt lottade alltså. Kjerstin är nu 33 år och kommer att fortsätta att föda barn under tio år till men inte i lika snabb takt. Sonen Johan föds 1828 och dör 5 år gammal i koppor. Då är yngsta systern Ingjerd ett år gammal. 1836 föds och dör det sista barnet i raden, Annika Maria. Peter och Kjerstin fick totalt 14 barn. Sex av dem levde till vuxen ålder, åtta dog som små, ofta bara veckor eller månader gamla.

Familjen blir kvar på torpet No 53 Huckullen. Kjerstin dör 62 år gammal, år 1854. Peter lever kvar som änkling i 12 år och dör först sommaren 1866, hela 86 år gammal. 

Från romans till båtsmansliv

Holger flyttade hemifrån nyss 17 år fyllda och blev dräng på Törnåkra gård. Efter ett år flyttade han vidare till Olsäng i Kristianopels socken, där han blev kvar i två år. Som 20-åring var han återigen tillbaka i barndomshemmet Huckullen. Kanske var det lättare att därifrån uppvakta den söta Elin, som han träffat helt kort i Törnåkra, då för två år sedan, när hon precis hade kommit dit som piga...

Holger rätar på ryggen och låter skyffeln vila i marken ett slag. Han låter blicken vandra bort mot skogsbrynet. Någonstans på andra sidan skogen finns hon. Kanske hon sitter och mjölkar kor nu, eller plockar potatis. Han skulle aldrig glömma bilden av henne den där dagen. Hårslingan som envist föll fram över ansiktet när hennes ögon mötte hans. Leendet. Så tafatt hon fått honom att känna sig. Han hade inte kunnat släppa tanken på henne sedan dess.  

Elin var en båtsmansdotter från generationer tillbaka. Hennes far, farbröder, farfar, morfar och morfars far hade alla varit båtsmän. Hon växte upp på båtmanstorpet på No 37 Kråkerum där hennes pappa hade båtsmansnamnet Gers. Hon föddes 1822 och var den femte i raden av tio barn. Från 17-års ålder tjänade hon som piga vid de större gårdarna i Kråkerum och från 1843 i Törnåkra, där hon kan ha blivit närmare bekant med Holger, om de inte redan kände varandra.

Den 26 februari 1847 gifter sig Holger Petersson och Elin Håkansdotter, 21 respektive 25 år gamla. Elin flyttar hem till Holger och hans familj i Huckullen. Där får de sönerna Per Otto och August, och dottern Johanna som tyvärr bara blev lite över ett år.

1851 öppnar sig en möjlighet för Holger och Elin att äntligen få ett eget hem. Båtsmannen Måns Danielsson Skeppman på Kråkerum No 36 dör oväntat bara 35 år gammal. För Elin var det säkert en självklarhet att Holger skulle ta tjänsten. 

"Har du hört att Måns Skeppman är död?" Holger tittar upp och möter Elins blick. "Jo", svarar han. Tystnad. "Nå, ska du inte gå och fråga då?", undrar hon otåligt. "Tycker du verkligen det?" Tveksamhet hörs i rösten. Han lyfter ner Per Otto från sitt knä. "Du vet att vi inte kan fortsätta bo här", säger hon. "Det är ett bra jobb i fredstid! Något mer att leva av. Och så blir det närmare till mor och far." Lilla August gnyr och Elin plockar upp honom. Holger reser sig från bordet. Elin har rätt. Han drar på sig rocken och ger sig ut i kvällsmörkret. 

Holger blir godkänd som ny båtsman. I Kråkerum No 36 blir de grannar till Elins familj i No 37. Dessutom följer de i Elins farfars fotspår, som också hade varit en Skeppman omkring 50 år tidigare. Och visst hade båtsmansyrket fördelar. Vid anställningen fick de direkt en summa reda pengar. De fick ett eget torp med mark att bruka. Dessutom ingick ett visst mått av sådant som spannmål, hö och ved. De kunde också förvänta sig en årlig lön. Men Elin var fullt medveten om att det inte bara var Holger som skulle försörja familjen. När båtsmannen var borta hade rotebonden en skyldighet att hjälpa till med skötseln av torpet, men i praktiken skulle Elin ofta behöva arbeta för två.

Jag ville väldigt gärna hitta platsen för Holger och Elins torp. Jag letade bland de historiska kartorna på Lantmäteriet och hittade en från 1868 där jag tror mig kunna läsa "Båtmanstorp till No 36". Därifrån blev det mycket jämförande mellan den och moderna kartor, tills jag till sist placerade en kartnål på en trolig plats. På vår blekingesemester åkte min man och jag dit och fann mycket riktigt en gammal stenmur där i skogen. Vi följde den en bit och kom till ett stort buskage med hallon. Kunde det vara resterna av en trädgård kanske? Jag gav mig in bland buskarna och letade men hittade inga tecken på byggnader. Antagligen finns det inte så mycket av båtmanstorpet kvar idag, men efter lite ytterligare efterforskningar tror jag att vi var och letade på fel ställe. Jag beställde en bok till från Östra Blekinge Hembygdsförening som heter: "Torpinventering i Jämjö socken". I den finns några kandidater på möjliga torp men jag har fortfarande inte någon exakt plats. Torpinventeringen visar att många torp i området var ungefär 8 x 5 meter stora med en ladugård i samma storlek och en lite mindre källare, vilket i alla fall ger en fingervisning om hur tomten kan ha sett ut. 

I båtsmanstorpet får Holger och Elin sina två sista barn; sonen Holger år 1858 och dottern Gertrud Sofia år 1863. 

Lite mer om båtsmän

Det fanns omkring 1500 båtsmän stationerade i Blekinge och 58 av dem fanns i Jämjö socken. Båtsmannen underhölls av en eller flera gårdar som kallades för rusthåll. Rusthållet hade ansvar för att det alltid skulle finnas en båtsman i tjänst och stod för allt som båtsmannen behövde. Systemet hade införts på 1680-talet för att få bort beroendet av utländska legosoldater. Ungefär samtidigt bestämde Karl XI att man skulle bygga en helt ny stad som skulle bli Sveriges nya örlogsbas: Karlskrona. Flytten från Stockholm var inte bara fördelaktig på grund av det mildare klimatet, de sydligare landskapen hade också nyligen blivit svenska och från Karlskrona hade man ett bra utgångsläge att kontrollera alla områden runt Östersjön som stormakten omfattade. Kanske för att man inte riktigt litade på blekingarna som hade varit danskar till för inte så länge sedan, eller för att det helt enkelt inte fanns tillräckligt med folk, flyttade man 1 350 båtsmän med familjer från Österbotten i Finland till Blekinge. Sannolikheten att hamna i Finland efter att ha släktforskat i Blekinge är alltså relativt stor, även om jag inte hittat dit än.

Sedan början på 1800-talet har det varit fred i Sverige, så på Holgers tid blev det nog aldrig mer än de obligatoriska månaderna i Karlskrona varje år. De ägnade sig åt olika övningar eller arbetade på varvet. Han var antagligen en av dem som fick bo i den unika båtsmanskasernen på Stumholmen när han tjänstgjorde. Den byggdes 1847 och brukades för övernattning fram till 1868. 500 män sov i hängkojer. Under sig hade de välvda golv, väggarna var klädda i ek och i mitten stod master. Förutom havets gungande liknade allting hur livet skulle se ut för dem till havs. 

Gården No 36 Kråkerum hade varit ett rusthåll för båtsmän sedan båtsmanskompaniernas början. Namnet som båtsmannen fick hörde till rusthållet, vilket betyder att alla båtsmän som bott på samma plats också fick samma namn. Till att börja med fick soldaterna i No 36 båtsmansnamnet Skepp, men mot slutet av 1700-talet ändrades det till Skeppman. Till namnet Skeppman hörde också kompaninummer 168, som troligen kunde läsas på en skylt på torpets gavel. Holger Petersson Skeppman blev den näst sista i raden av båtsmän på No 36 Kråkerum. Blekinge Släktforskarförening har sammanställt information om samtliga båtsmän i länet och skapat ett register som jag varmt rekommenderar: Blekinge Båtsmansregister. Där hittade jag en lista med totalt 12 båtsmän som avlöst varandra på No 36 Kråkerum. Holger blir alltså den 11:e i raden och vi hittar också Elins farfar, Sven Svensson, som nummer 7.

På 1850-talet hade Kråkerum sju bondgårdar som var numrerade 35-41 i socknen. Alla gårdar utom No 35 fungerade som ett rusthåll för båtsmän. Vi hade Skeppman på No 36, Gers (Elins pappa) på No 37 samt Granat, Kråksberg, Nabo och Rundström i efterföljande nummer. Här i Kråkerum var det inte nödvändigtvis så att avskedade båtsmän eller änkor lämnade gårdarna. När Holger tar över sin post bor tre båtsmansänkor kvar på gården, två av dem med sina barn. Håkan Gers bor kvar som pensionerad båtsman på No 37, där även hans efterträdare och en änka finns, och så fortsätter det på samtliga gårdar. Den mänskliga väven som utgjorde samhället var starkt färgad av båtsmän på den tiden skulle man alltså kunna säga. Om de byggde nya små hus allteftersom familjerna blev fler, trängde ihop sig på olika sätt eller precis hur det gick till vet jag inte, och därför måste jag erkänna att Holgers stuga som jag beskriver i inledningen kanske inte var det egentliga båtsmanstorpet. Det är väl kanske troligt att den nye båtsmannen tog över det. 

Till havs

Båtmansyrket visade sig bli ett stabilt levebröd för Holger och Elin. Holger blir kvar som båtsman i 24 år. De första 15 åren står han som "obefaren" i rullorna. Förvaltningshistorisk ordbok från Svenska litteratursällskapet i Finland förklarar under uppslagsordet "båtsman" att båtsmännen brukade delas in i fyra klasser: obefaren, sjövan, befaren och välbefaren. Läser man vidare under dessa uppslagsord får man veta att "obefaren" var den lägsta nivån och innebar vanligen att båtsmannen inte hade någon erfarenhet av sjön. "Sjövan", "befaren" och "välbefaren" motsvarade erfarenhet av sammanlagt minst 6, 12 respektive 24 månaders tjänstgöring till havs. De första åren verkar Holger alltså hållit sig mest på land, vilket nog inte orsakade Elin så mycket oro, förutom kanske det att båtsmännen var kända för att dricka och leva rövare när de kom till stan. De sista åtta åren har hans status dock förändrats till "sjövan" vilket då betyder att han hade samlat ihop 6 - 11 månaders erfarenhet till sjöss.  

Elin sitter ensam och tittar in i lågorna. Hon sträcker ut händerna och värmer dem. Barnen sover fridfullt. Utanför viner vinden. Den tar tag i knutarna som om den ville lyfta upp hela stugan och ta den med sig. Men den står kvar. Hon är trygg på fast mark. Medan glöden falnar sluter hon ögonen och ber en stilla bön om att vågorna inte ska bli för höga för ett litet skepp som befinner sig någonstans ute på det öppna havet.

Efter den 4 juni 1874 kan Elin vara lugn. Då får Holger avsked från kompaniet, 48 år gammal. Efter det lever de av torpet men de sista åren verkar det också som att Holger får en liten pension. Efter Holger tar Alfred Johansson över posten fram till 1891 då No 36 Kråkerum inte behöver rekrytera fler båtsmän. Han blir därmed den sista med namnet Skeppman. Elin dör av en bröstsjukdom den 25 december 1884 innan hon hinner bli 63 år gammal. Holger dör sex år senare den 12 maj 1890, 64 år gammal. En och en halv månad senare är det dags för bouppteckning. 

Om bouppteckningen

Bouppteckningen är hämtad från Östra häradsrätts arkiv. I PDF-versionen har jag återgett originalets utseende så nära jag har kunnat, förutom att jag har lagt till sidnummer. Det gick inte att återskapa på samma sätt här, men jag har bevarat stavningen och styckesindelningen. 

Bouppteckning

År 1890 den 27 juni förättades laga bouppteckning efter forne båtsman Holger Petersson Skeppman i Kråkerum som derstädes den 12 sistlidne Maj i en ålder af 64 år 7 månader aflidit och såsom sterbhusdelegare efterlämnat

Myndige sonen August hvars rätt bevakades på grund af fullmakt af Gertrud Sophia

Myndige sonen Holger och

Myndiga dottern Gertrud Sophia samtliga tillstädes

samt aflidne sonen Per Ottos omyndige barn

Johan Alfrid, Fritiof Osian & Alfrida

hvilkas rätt bevakades af deras förmyndare Enkan Christina Andersdotter. Boet uppgavfs under edlig förpliktelse af sonen Holger & dottern Gertrud Sophia samt antecknades och verderades i följande ordning      

Sålunda efter uppgift antecknadt och verderadt betygar som ofvan

Anton Olsson, Dufverum

Olaus Svensson, Kråkerum

Att alt blifvit riktigt uppgifvet och ej något med vilja och vetskap doldt eller utelemnadt betygar under edlig förpliktelse

Holger Holgersson           Gertrud Sophia Holgersson

Wid bouppteckningen närvarande

Christina Andersdotter

Wedi. Ex officio

H Helmertz

Skeppmans arv

När vi genom bouppteckningen tittar genom hålet i tid och rum in i en gammal båtsmans hem, vad ser vi då? Vi känner igen vardagliga saker från bitar av livet som inte har förändrats så mycket sedan dess, som kaffekitteln, strykjärnet och de olika möblerna. Andra saker påminner om tiden som skiljer oss åt; alla hackor och spadar, bykkar, såll, ostkar, smörkärna. Det verkar som att Holger odlade bin, så han åt och sålde antagligen en del honung. Han kan också ha tjänat extra pengar som skomakare. Med bössan kan man tänka att han jagade för att dryga ut kosten. Något som jag saknar i bouppteckningen är djuren. En gödselkärra finns upptagen så de har absolut funnits. Kanske de såldes tidigare för att Holger inte längre orkade sköta dem?

Att Holger inte var en rik man är uppenbart, men jag undrar om han kände sig fattig? Det sparsamma antalet kläder skulle nog inte matcha någon modern garderob, men att rocken är värderad till hela 10 kronor får mig att tänka att han i alla fall hade möjlighet att klä sig varmt när det behövdes. Det är små detaljer som bordsduken, vägguret och spegeln som får mig att tänka att Holger nog hade ett rätt så trevligt hem. Jag tror att båtmanslivet gjorde att Holger och Elin kunde ge sina barn lite mer under deras uppväxt än vad Holgers föräldrar i torpet på Huckullen hade möjlighet till. Ett annat betydande faktum är att skulderna inte överstiger tillgångarna.

När skulderna är betalda blir det dock inte mycket kvar. På ekonomiskamuseet.se kan man räkna ut att 1 krona år 1890 skulle motsvara ungefär 70 kronor år 2022. Arvet som Holgers fyra barn fick dela på uppgick i våra pengar till 3 227 kr. När det begav sig var det lite över 11 kronor var. För det kunde man som vi ser av bouppteckningen till exempel få en begagnad rock, ett par bikupor eller alla Holgers möbler. Att behålla något så stort som huset var uteslutet, men det verkar som att familjen fick lite respit med försäljningen. Vid tidpunkten för Holgers död bor han nämligen inte ensam. Han delar huset med sin 26-åriga dotter Gertrud Sofia och sin två år gamla dotterdotter Hilma Elina. Det verkar som att de kunde stanna kvar i torpet ett par år efter Holgers död.

Sofia vänder sig om en sista gång. Här har hon växt upp, tagit hand om åldrande föräldrar och själv fött sitt första barn. I knytet på ryggen bär hon det lilla hon fått med sig. I handen håller hon lilla Hilma som snubblar lite i ett par för stora träskor som morfar har gjort. Sofia saktar in och låter flickan återfå balansen. "Hon kommer snart att växa i dem", tänker hon. Hon skyndar på stegen igen. Här finns inget kvar för dem nu. 

Men deras berättelse får vi fortsätta en annan gång.