Lotten i Litchfield - från Misterhult till Minnesota
I ett tidningsurklipp från 1988 syns en bild på en ung kvinna i vit klänning, med brudslöja på huvudet och en bukett blommor i handen. Bredvid henne står en man med stor mustasch och en vit blomma i knapphålet på den mörka kostymen. Bilden är tagen 1904 i Litchfield, Minnesota, och föreställer 27-åriga Lotten Nilsson och 35-åriga Ferdinand T. Peterson på deras bröllopsdag.
Det här tidningsurklippet var min första kontakt med min gammelfarmors faster Lotten. Artikeln är skriven med anledning av att Lottens och Ferdinands son, Samuel Peterson, vid 80-års ålder besöker Sverige och sin mammas hemtrakter för första gången. Artikeln berättar att Lotten kom från Logrytet i Misterhults socken och att hon 1901 valde att utvandra till USA. Det berättas att det egentligen var en syster till henne som hade tänkt emigrera, men när hon ångrade sig tog Lotten över biljetten. Hon hamnade i Litchfield och gifte sig med Ferdinand, vars föräldrar hade kommit från Värmland strax innan Ferdinand föddes. Tillsammans drev Lotten och Ferdinand sedan ett jordbruk strax utanför staden. De fick fem barn som alla fick lära sig svenska. Samuel berättar: "Det var ett skandinaviskt område. Vi talade svenska i vårt hem tills vi barn började skolan." Lotten skrev många brev till sina syskon men kunde aldrig komma tillbaka hem. Hon dog 1969, 92 år gammal.
Jag ville gärna ta reda på mer om Lotten, hennes familj och deras liv, både på den här och på andra sidan Atlanten.
Familjen i Sverige
Jag börjar med att gå in i Riksarkivets digitala forskarsal och leta upp Logrytet i husförhörslängden för Misterhults socken några år före 1901, då Lottens familj ska ha bott där. Just någon "Lotten" hittar jag inte, men ett lite tjusigare namn; "Maria Charlotta", stämmer in på beskrivningen. Maria Charlotta föds den 6 januari 1877 på torpet Nymålen, som låg under gården Köksmåla utanför Fårbo. Hon är det femte av totalt åtta barn som föds åt torparen Nils Johan Olofsson och hans hustru Eva Lotta Johansdotter.
Nils Johan var äldst av sju barn och växte upp på torpet Bockemålen. En sorglig anteckning från när Nils Johan är i 20-års åldern berättar att fadern har varit sjuk och sängliggande i flera år, så man kan tänka sig att familjen hade det tufft. Den 22 oktober 1865 blev det dock lite gladare tider, då det lyses för den 23-åriga Nils Johan och en två år yngre bonddotter, Inga Lovisa Jönsdotter i Stora Fighult. Men det blir aldrig något bröllop. I stället berättas det i en särskild anteckning att de har beviljats "Skiljobref af DomCapitlet 16/12 1868". Det är inte någon vanlig anteckning vid den här tiden, så man blir såklart nyfiken på vad som kan ha hänt. En gissning är att det skulle kunna ha någonting att göra med den lille sonen Carl Oscar som Lovisa föder bara månader efter lysningen, den 15 februari 1866. Han skrivs som oäkta, utan namngiven far. Om Nils Johan hade varit far till barnet får vi verkligen hoppas att hade tagit på sig ansvaret och gift sig med Lovisa. Men eftersom det nu gick som det gick är det kanske troligare att han inte var fadern och inte heller visste om Lovisas tillstånd vid tiden för lysningen. Kanske hoppades Lovisa på ett snabbt bröllop så att man skulle kunna säga att barnet kom till efter äktenskapet. I stället fick hon pröva på livet som piga och ensamstående mor med oäkta barn, vilket säkert inte blev så lätt.
Ett knappt år senare har Nils Johan gått vidare i livet. Han lämnar då barndomshemmet och blir torpare på Nymålen. Men han blir inte ensam. Samtidigt flyttar 26-åriga Eva Lotta Johansdotter från Ladukärr, Bostorp, dit som piga. Den 7 februari 1867 föder hon en son som får namnet Johan August. Han föds som oäkta men av omständigheterna börjar man ana att Nils Johan bara går och väntar på skiljebrevet som befriar honom från hans tidigare trolovning. Nils Johan och Eva Lotta bor tillsammans, barnet får namnet Johan och dessutom väljs två av Nils Johans syskon som faddrar. Skiljebrevet kommer äntligen i december 1868, och bröllopet kan inte bli fort nog. Den 10 januari 1869 lyses det för Nils Johan och Eva Lotta och 20 dagar senare är de gifta. När det sker stryks beteckningen oäkta för Johan August och han räknas som född inom äktenskapet.
Bara någon vecka efter bröllopet, den 7 februari 1869, föds
parets andra barn, Matilda Amalia. 1871 föds en flicka till, Anna Sofia och 1874
en son, Karl Oscar. Samma år som Maria Charlotta föds, 1877, flyttar familjen
till torpet Logrytet i närheten av Plittorp där ytterligare tre barn föds;
Kristina 1879, Sven Peter 1881 och Elisabet 1884.
Här är ett fotografi på sex av barnen: Pojkarna i bakre raden är Karl Oskar och Johan August, mellan dem står Elisabet och längst till vänster står Kristina. Längst fram sitter Anna Sofia och Sven Peter.
Torpet Logrytet
Logrytet är sedan länge borta, men det finns fortfarande sätt att få reda på något om det. En metod är att använda Riksantikvarieämbetets Fornsök. Om man vet ungefär var någon gammal bebyggelse har legat kan man via kartan leta sig fram och hitta intressant information. Om Logrytet står det till exempel: "Bebyggelselämning sentida torp med lämningar efter 4 hus varav 1 med spisröse. Avfolkat 1942. Rivet omkr. 1945."
Men ett av dessa hus, en liten loftbod, råkar faktiskt finnas bevarad i sitt ursprungliga skick och finns nu att beskåda på Misterhults hembygdsgård. Tänk att man av alla bodar som finns att välja på i socknen, valde en från just Logrytet!
Det ligger mitt ute i skogen och har länge saknat farbara
vägar, vilket jag blev varse en småregning höstdag när jag drog med min mamma
och hennes 10 veckor gamla hundvalp Otto, ut på en expedition genom skog och
mark. Vi tog bilen så långt in vi kunde och sen var det bara att börja gå. Över
berghällarna kunde vi se skogsdungen vi ville till, men vi behövde ta oss över
både stock och sten och vattenfylld mossa för att komma dit och vi visste inte om
det skulle gå. Det kändes nästan otroligt att någon människa någonsin regelbundet
kunnat förflytta sig till och från ett hus här ute. Och när vi väl kom fram,
skulle vi då kunna hitta någon husgrund? Den kunde ju vara överväxt bortom
igenkännlighet och dessutom hade vi bara en ungefärlig punkt på kartan att gå
efter. Vi var nära att ge upp några gånger men nyfikenheten drev oss framåt.
Till och med Otto visade kämpaglöd! När vi äntligen nått fram till skogsdungen
förändrades landskapet efter bara några meter och vi fick omedelbart belöning
för vår uthållighet. Vi kunde genast se att på den här platsen har det legat en
gård!
Det var som att komma in på en liten äng och det första vi
såg var grunden till en ladugård. En bit ovanför den fanns en liten husgrund
med spisröse och en hjälpsam skylt från Misterhults hembygdsförening som
bekräftade att vi hade kommit rätt; detta var verkligen Logrytet. Rester av
gamla tegelpannor låg bredvid huset och växter som hallon, smultron, syrén och
äppelträd skvallrade om tider då det funnits en trädgård. Lite gammalt skräp,
som en rostig tvättbalja och trasiga glasflaskor, gav en ännu mer bebodd känsla
även om det måste ha kommit från tiden efter att mina släktingar hade lämnat
torpet. Två stora ekar höll om varandra i närheten och nedanför en brant sluttning
kunde vi ana en bäck. Det var en vacker plats, men efter ett tag börjar det
också sjunka in att människorna som bodde här inte gjorde det bara för att det
var vackert - de behövde jorden för att överleva. Vad innebar det för Nils
Johan och Eva Lotta att leva här?
Livet på ett torp
"Misterhults socken, den är vår hembygd,
och den är vacker, skall du tro.
Grönklädda hagar, glittrande vatten,
öar och holmar, där vi bo."
Så börjar Misterhults sockenvisa och jag som är född och uppvuxen i Misterhult, håller såklart med. Men hur var det egentligen att vara torpare här i slutet av 1800-talet? Jag hade för en tid sedan nöjet att läsa boken med namn från sången: "Misterhults socken - den är vår hembygd" (av Sjögren, Arvid m.fl. Utgiven i Linköping 1955 av AB Östgöta Correspondenten) som berättar om livet i socknen genom historien. Ett kapitel har titeln "Dagsverkstorpet" och ger en bild av hur det kan ha varit för familjen på Logrytet.
Det är lätt att tänka på ett torp som en mindre och fattigare sorts bondgård, men då glömmer man att torparen inte ägde sin jord utan arrenderade den och stod i direkt beroendeförhållande till hemmanet den hörde till, i Logrytets fall var det Plittorp. För att få bruka torpet behövde torparen och även de andra i familjen betala med dagsverken. Villkoren för detta angavs i ett torparkontrakt. Till att börja med upplät hemmansägaren en bit mark och tillhandahöll det som behövdes för att kunna bygga ett hus. Torparen förband sig sedan att odla upp marken och hägna in området med en gärdesgård. Reglerna var många; man fick i allmänhet inte jaga eller fiska, man fick inte hämta ved från skogen hur som helst, man fick inte sälja överskott från torpet såsom halm, hö eller gödsel och man fick inte heller låta någon utanför familjen bo permanent på torpet.
Torpets skötsel var alltid underordnat dagsverkena åt hemmansägaren, eller som det uttrycks i boken: "Dagsverkena var det som gav torparen hans existensberättigande vid gården." I praktiken kunde det vara så att hustrun och barnen fick sköta torpet till stor del på egen hand.
Dagsverken utfördes under april till september och arbetstiderna växlade med ljuset. På sommaren kunde arbetstiden vara från 5 på morgonen till 8 på kvällen. Hur många dagsverken som krävdes varje år varierade med torpets storlek. För ett litet torp kunde det vara ett par dagar per vecka, medan ett stort torp kunde ha fler än sex (i det senare fallet måste torparen ha dräng). Det fanns både karldagsverken och kvinnodagsverken, som kunde utföras av kvinnor eller ungdomar i 15-års åldern. Det var naturligtvis arbete på åkrarna men kunde även vara t.ex. kördagar när något behövde fraktas från en plats till en annan. För torparhustrun kunde dagsverkena innebära skurning, slakt, tvätt, beredning av ull och lin eller liknande.
Ofta utfördes dagsverken "på egen kost och med egna verktyg" och om förmannen ansåg att man inte arbetade tillräckligt bra eller var oförskämd kunde dagsverket avbrytas och anses som ogjort. Om man utöver det man var tvungen att arbeta för torpet även ville ha lite bistånd i form av mat kunde man komma överens om att göra fler dagsverken. Hemmansägaren hade också rätt att kalla till "överdagsverken", vilket innebar att torparen skulle vara tillgänglig för extra arbeten vid behov. Överdagsverken kompenserades med pengar och var i stort sett torparens enda möjlighet att tjäna några sådana. Förutom dagsverkena skulle torparfamiljen ofta plocka bär som enbär, lingon, smultron, hallon och blåbär till gården och bryta löv till fårens vinterfoder.
Om torparfamiljen inte lyckades leva upp till alla förpliktelser blev de tvungna att lämna sitt hem. Det var en hård verklighet men ändå det bästa alternativet för många. Misterhultsboken summerar: "Visst var det mer bekymmerslöst att ha årslön som dräng eller statare, Men torparen kunde, åtminstone i någon mån, känna att han hade en egen torva att odla."
Barnen blir vuxna
Som på så många ställen i Småland är det väldigt stenigt vid Logrytet, ändå lyckades Nils Johan och Eva Lotta skaffa fram mat till sig själva och åtta barn som alla överlevde till vuxen ålder, vilket måste anses vara en bedrift. Kanske kändes allt lättare i jämförelse med svältåren de upplevde som unga vuxna, som drabbade hela Sverige och även Misterhult 1867-1869. Att många gav upp visas av att 1868 var det år då störst antal utflyttningar till Amerika från Misterhults socken skedde (126 personer). De som i stället fick klara sig igenom den tiden blev nog rustade att klara av vad framtiden än kunde föra med sig och förde säkert vidare lite av den förmågan till sina barn.
Så småningom var det dags för Nils Johans och Eva Lottas barn att skapa sig egna liv. År 1895, när Maria Charlotta är 18 år gammal, flyttar hon hemifrån och tar arbete som piga på gården Stora Basthult ett par kilometer därifrån. Ungefär samtidigt lämnar också hennes två äldre bröder föräldrahemmet, börjar arbeta och gifter sig. År 1900 gifter sig även Kristina och 1901 är det också dags för de kvarvarande av familjen att slutligen lämna Logrytet efter över 20 år. De spenderar först några år i närbelägna Plåttorp, innan de 1908 flyttar vidare till Blomsterhult. Då har även Anna Sofia och Sven Peter hunnit lämna boet. Den äldsta systern, Matilda Amalia, bodde kvar med sina föräldrar tills hon var 43 år och försörjde sig som sömmerska. Hon flyttade till sist till Oskarshamn och gifte sig med en man från Kristdala. Sorgligt nog dog hon bara tre år efter det och ytterligare tre år senare, 1919, kommer nästa slag för familjen då även mamma Eva Lotta dör i lunginflammation 78 år gammal. Familjen hade ett par år tidigare flyttat till Blommedal i Krokstorp. Nils Johan kunde bo kvar där med yngsta dottern Elisabet och hennes oäkta son ett par år fram tills hon gifter sig. Han flyttar då till dottern Anna i Flohult, Jämserum, där han dör 1926, 84 år gammal. Familjen vi har fått följa i sex decennier är nu upplöst och varje barn är en ny historia för sig. En rolig detalj är att en del barn tar namnet Nilsson, medan andra heter Johansson - båda gick visst lika bra. Men den här berättelsen skulle ju handla om Lotten, en av Nilssonarna.
Lottens resa till Amerika
Lotten blir kvar som piga på Stora Basthult i 2 år. Efter det flyttar hon till köpingen Figeholm och arbetar som piga åt en handlare Hammarberg, fram till att det den 7 juni 1901 står i församlingsboken: "utflyttad till Nord Amerika". Enligt släktberättelsen var det systern Anna som först hade köpt biljetten och tänkt lämna Sverige bakom sig, men ett frieri i sista minuten fick henne att stanna kvar. Det tog av någon anledning fyra år innan hon slutligen gifte sig med sin David, men eftersom David var hemmansägare var han säkert värd att vänta på för en torpardotter.
Lotten, som tidigt stått på egna ben, var nog inte sen att tacka ja till erbjudandet om ett äventyr. Kanske spelade flytten till Figeholm också in, för Misterhultsboken berättar med tanke på emigrationen att "ett anmärkningsvärt stort antal utflyttningar ägde rum från Figeholm med närliggande hemman och byar. Med sin hamn var väl Figeholm något av ett öppet fönster ut mot den stora världen. Hemkomna sjömän berättade som sina erfarenheter och väckte längtan hos unga lyssnare."
Lotten började antagligen sin resa med att sjö- eller landvägen ta sig till Oskarshamn. Därifrån kunde man ta tåget till Nässjö och vidare till Göteborg för överfart med båt till England. På staturofliberty.org som har indexerade passagerarlistor från alla skepp som passerade Ellis Island, har jag provat att söka på Lottens alla möjliga namnkombinationer och hittat en trolig kandidat. Hon en 24 år gammal singeltjej från Sverige som har rest från Göteborg till Liverpool och därifrån vidare med Curnardlinjens RMS Lucania för att den 22 juni 1901 anlända i New York. Och redan i passagerarlistan visar det sig att blir Lotten sitt nya, amerikanska jag. Hon går från att vara Lotten Nilsson från Misterhult till att bli den hon skulle fortsätta vara i resten av sitt liv: Lottie M. Johnson.
Hur kom det sig att Lotten, eller Lottie som vi kanske ska börja kalla henne, hamnade i just Litchfield, Minnesota? I passagerarlistan efterfrågas passagerarnas slutdestination i USA och Lottie anger en liten stad som heter Dassel, ca 2 mil från Litchfield. Texten är svårläst men det verkar som att hon är på väg till en kusin, som möjligen heter Andersson och är bosatt där. Det visar sig att det är denna kusin som också har betalat biljetten för resan.
Efter att Lottie har fått lämna Ellis Island och stiga iland på amerikansk mark blir det betydligt svårare att följa henne än det hittills har varit i Sverige. Jag använder mig av familysearch.org (som är gratis) och kan där söka fram de större livshändelserna som födslar och dödsfall. Man kan även hitta intressanta uppgifter från den amerikanska folkräkningen (The United States Census). Men eftersom den bara gjordes var tionde år lämnas stora luckor tomma i Lotties liv och många frågor förblir obesvarade; som till exempel var hon bodde första tiden, hur hon försörjde sig, när hon flyttade till Litchfield och tyvärr också de sista 30 åren i hennes liv. Eftersom det finns en 72-årig sekretess på folkräkningarna är den senaste den för 1940. 1950 års folkräkning kommer snart så kanske kan det bli en uppdatering då, men låt oss under tiden gå vidare till det som de tillgängliga källorna kan berätta om Lotties liv i Amerika.
Familjen i USA
Vi kan konstatera att Lottie gifte sig med Ferdinand T. Peterson den 16 november 1904, tre år efter ankomsten till USA. Kanske hade något arbete tagit henne från Dassel till Litchfield så att hon träffade Ferdinand i den svenska gemenskapen där.
Här ser vi henne som brud i en klänning med vackra spetsar och veck. Jag har fått höra att Lottie var generös och skickade fina kläder från Amerika hem till syskon och syskonbarn i Sverige, vilket såklart var väldigt uppskattat.
1907 föds Lotties och Ferdinands första barn; sonen Samuel Washington Peterson som nämndes i början. Bara något år senare föddes dottern Ruth Maria och 1910 fick paret ytterligare en dotter som fick heta Esther Lucille. Under åren 1912 och 1913 föddes två pojkar till: Paul F. och Enoch Gideon. Fem barn på sju år alltså.
Eftersom Lottie kom till USA år 1901 blir hennes första folkräkning den från 1910. Hon är då mamma till tre barn och trots att hon bor i ett svensktalande område och pratar svenska i familjen, bekräftar folkräkningen att hon även har lärt sig tala engelska. Den berättar också att Ferdinand har ett eget jordbruk som är tillräckligt stort för att han ska vara arbetsgivare åt andra. Familjen äger ett hus som är belånat och adressen anges som Holcombe Avenue. I kommande två folkräkningar ändras adressen till både Litchfield Avenue och Armstrong Avenue men jag tror snarare att det beror på att staden var under uppbyggnad och att gatunamnen därför inte var huggna i sten, än att Petersons flyttade runt sitt jordbruk. Tittar man på en karta över Litchfield kan man fortfarande hitta gatunamnen, men samtliga är nu uppdelade i "North" och "South". Det var alltså lite svårt att avgöra exakt var gården kan ha legat, innan jag hittade en "plat book", eller stadsplaneringskarta, från 1907. Där hittar jag ett litet område som är märkt "Fred T. Peterson". Skulle det kunna vara så att Ferdinand gick under det förenklade namnet Fred? Det verkar troligt. Mellaninitialen och efternamnet stämmer ju och området ligger faktiskt tillräckligt nära både Holcombe, Litchfield och Armstrong Avenue för att det i olika perioder skulle ha kunnat varit husets adress. Jag blir mer och mer övertygad om att jag har hittat rätt! The Peterson Farm består idag (om jag har rätt, vill säga) av några villakvarter i södra Litchfield, ett fint läge med närhet till Lake Ripley.
I 1920 års-folkräkning är alla fem barnen födda och är mellan 12 och 6 år gamla. Lottie är nu amerikansk medborgare. Hoppar vi fram till 1930 bor de tre yngsta barnen fortfarande hemma. Ester är 20 år gammal och har fått jobb som "book keeper" inom "retail hardware", vilket betyder att hon jobbar med bokföring i någon form av bygghandel. 19-åriga Paul har ännu inget yrke men hjälper säkert till hemma på gården och 16-åriga Enoch går fortfarande i skolan. Eftersom uppgifterna som efterfrågas i de olika folkräkningarna varierar kompletterar de ofta varandra. Till exempel framgick det av folkräkningen 1920 att familjens boende fortfarande är belånat. Den kolumnen finns inte med längre år 1930 så vi vet inte om allt var avbetalat då eller inte, men här får vi i stället veta gårdens värde. Familjen Peterson ägde en farm som 1930 var värd 5 000 dollar. Det skulle i dagens penningvärde motsvara ett värde på omkring 700 000 svenska kronor. Gården kategoriseras som en "general farm", vilket jag antar betyder att man inte inriktade sig på någon särskild djuruppfödning eller gröda utan hade lite av varje.
Folkräkningen 1930 görs den 24 april, några månader innan Ferdinand ska fylla 61. Den 7 oktober samma år går han hastigt bort och Lottie blir änka vid 53 års ålder. Det måste ha varit ett hårt slag för familjen och jag undrar vad som hände med gården. Kunde Lottie med hjälp av barnen driva den vidare eller var de förutom förlusten av en make och far också tvungna att flytta och hitta annan försörjning? Det blev säkert några omvälvande år och innan nästa folkräkning hinner äga rum drabbas familjen av ytterligare en tragedi. I februari 1938 dör Ester, bara 28 år gammal. Den enda uppgiften jag har hittat om detta är hennes sten på familjegraven, tyvärr ingenting som berättar vad dödsorsaken var. Det verkar som att hon aldrig hann gifta sig eller få barn.
Det tog ett bra tag innan jag slutligen hittade Lottie i 1940 års folkräkning. Hon har nu blivit 63 år och varken hon eller någon av barnen bor kvar på gården. Yngsta sonen Enoch har hunnit gifta sig med Janet och fått en liten dotter på 2 år som heter Marion. Familjen bor i Cosmos, ca 3 mil från Litchfield, där Enoch jobbar som slaktare. Storebror Samuel är också slaktare och bor med sin fru Margaret och deras två pojkar James och Earl, 9 och 7 år, i ett hus på Armstrong Avenue i närheten av föräldrahemmet. Några kvarter därifrån bor Lottie, på nr. 602 Marshall Avenue. James och Earl sprang säkert flitigt till farmor och höll henne sällskap. Även dottern Ruth som hunnit bli 31 år har nu flyttat hem för att bo med sin mamma. Huset de bor i är värderat till 3 000 USD vilket är omkring 500 000 SEK idag. Kanske hade Lottie kunnat sälja gården och köpa ett litet hus för pengarna. Som en jämförelse är sönernas hus värda 4 000 respektive 6 000 USD.
I 1940 års folkräkning börjar man kunna se uppgifter om utbildning och inkomst. Lottie har gått åtta år i grundskolan hemma i Sverige. Hon sköter nu hemmet och verkar få några tusen kronor i någon form av ersättning, kanske pension eller försäkringspengar. Ruth däremot är den nya tidens kvinna. Hon har gått tre år på college och alltså fått totalt 15 års utbildning. Detta i en tid då bara 30 % av USA:s befolkning slutförde High School (fyra år efter grundskolan). Hon arbetar nu 60 timmar i veckan och under 1939 gjorde hon det 51 av 52 veckor. För det får hon 1300 dollar i årslön vilket skulle motsvara ungefär en svensk lön på 19 000 kr i månaden idag. Det grämer mig att jag inte kan tyda handstilen och se vilket yrke hon hade... När man också tittar på brödernas familjer ser man att det är kvinnorna som har längst utbildning och att det för Ruth som arbetande kvinna har lönat sig. Samuel har bara gått åtta år i skolan precis som sin mamma och fick alltså börja jobba tidigt, medan hans fru Margaret har gått ett år på college. Han är anställd och arbetar 64 timmar i veckan, årets alla veckor. Han tjänar 1200 dollar på ett år, vilket i dagens penningvärde blir ungefär 17 500 svenska kronor i månaden. Enochs utbildning omfattar hela High School och hans fru har även gått två år på college efter det. Hans längre utbildning har inte gett honom kortare arbetsvecka (han jobbar 72 timmar i veckan) men kanske möjligheten att vara egenföretagare i stället för anställd. Tyvärr anges inte Enochs inkomst.
The End
Efter 1940 ska Lottie leva ytterligare 29 år. Hon går bort den 1 juni 1969, 92 år gammal, och läggs till vila i familjegraven på Ripley Cemetery. Gravstenarna finns att beskåda på findagrave.com .
Under de här nästan 30 åren vet jag bara om en händelse till i Lotties liv. Den 19 november 1944, bara sex år efter sin syster, dör Ruth, 36 år gammal. Hon hade någon gång under de senaste fyra åren flyttat från Litchfield till Rochester, ungefär 25 mil därifrån, för att arbeta som lärarinna. Som dödsorsak står "uremia glomerulonephritis", vilket jag tycker låter ungefär som njursvikt när jag läser om det. Kanske var det någon ärftlig sjukdom i familjen som gjorde att både Ferdinand och de båda döttrarna dog i unga år?
Du har kanske lagt märke till att jag hittills inte har nämnt någon vuxen Paul. Det kommer sig av den enkla anledningen att han är spårlöst försvunnen. Någon gång i sin ungdom, mellan 1930 och 1940, försvinner han från min radar. Jag får ingen sökträff på hans namn och han finns inte med i familjegraven som de andra syskonen. Jag har läst igenom hela folkräkningen för Litchfield, jag har letat gravstenar på andra platser, sökt i tidningar, militärhandlingar, allt jag kan komma på, men utan framgång. Blev hans öde ytterligare en tragedi för Lotten? Blev han sjuk precis som sin syster? Försvann han kanske från sina överordnades radar under andra världskriget - en prick som slutade blinka någonstans över fiendens territorium? Eller flyttade han bara och levde livet på Hawaii?
Just nu får Pauls historia vara upp till vår egen fantasi, och även om det kan vara frustrerade att inte hitta alla svar är det också det som är charmen med släktforskning - att få små bitar, uppslag till idéer som kan bli något spännande i sig. Det är nu dags att zooma ut från detaljerna vi har gjort nedslag på i berättelsen om Lotten från Misterhult som blev Lottie i Litchfield och samla dem till en bild av ett liv där vi själva får fylla i luckorna.
Tack till er som bidragit med upplysningar och bilder till den här berättelsen!
